Vägen av Cormac McCarthy.

Cormac McCarthy

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap.Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat ---
och varandra.
Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

"Vägen" är ännu en av dessa böcker som inte finns någon som helst enighet om i gruppen. Känslan för boken hos oss som läst är; magnifik, hopplös, via svärta och läskig. Det vi enas om är att språket är vackert, stundom poetisk så flera av oss tagit fram pennan, strukit under och läst om. Trots att miljöerna är sotsvarta och skildringarna likaså är det fantasieggande och vi berömmer McCarthys sätt att hantera ordet flera gånger.
Vi tror boken berör oss på olika sätt beroende på var i livet vi är. De med små barn tycker den är övermäktig och tänker på sina egna små.

Relationen pratar vi om, den mellan far och son, så innerlig, så hopplös, så krävande, ändå den enda möjliga och inte på något sätt utan konflikter och tvivel. Modern som förvann, hur kunde hon? Vad blevhennes val?

Den ständiga rädslan, närvarande på många sätt. De onda, kölden, hungern, döden som lurar bakom varje krök. De fasansfulla bilder som beskrivs när kannibalism får fäste och laglöshet råder...

Den stora frågan, vad som hänt vill vän av ordning veta, vad har lett fram till den totala katastrofen? Andra låter den ovetskapen kittla fantasin, tar sig tolkningsrätten själv helt enkelt.

Det är en otäck historia det är vi alla överens om men vi har tagit det otäcka på olika sätt. Från att leva med frysa och känna dofter, smida planer och försöka fundera ut vad man själv skulle göra i den situationen, till att distansera sig känslomässigt eller välja att inte läsa klart.
Otroligt spännande, läskigt så det inte går att läsa, ja det få bli vårt otydliga svar.. Så mycket olika åsikter om en och samma bok!!

Det finns egentligen bara en sak att göra om Du blir nyfiken efter detta. Läs den och bilda dig en egen uppfattning.

Blindheten av José Saramago.

José Saramago

Vad händer med ett samhälle när en plötslig blindhet utan påvisbara fysiologiska orsaker sprider sig bland befolkningen? Ögonläkaren som undersöker den först drabbade bländas, liksom alla hans patienter i väntrummet. De blinda, som blir allt fler, spärras in på ett sjukhus. Förhållandena förvärras och kampen om maten hårdnar. En person förblir dock seende -läkarens hustru: "Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej jag är helt enkelt den som föddes att se fasorna, ni känner dem och jag ser dem ..."

Blindheten är en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld. Men José Saramago hyser ändå hopp om att vi en dag ska leva i solidaritet och värdighet, att vi en dag ska se igen ...

"Blindheten av Nobelpristagaren José Saramago är minst lika spännande som någon av Stephen Kings bästa undergångsskildringar av USA, men mer sammansatt och stilistiskt fulländad." Göteborgs-Posten

"Saramgao har skapat en bild som är så påträngande att den inte har någon utgång." Svenska Dagbladet

Vi gav oss an en nobelpristagare igen, de flesta med rätt högt ställda förväntningar. Huruvida dessa förväntningar sen hade infriats visade det sig vara delade meningar om.

Vissa älskade boken och alla känslor den väckte, hur man närmast kunde känna stanken i sovsalen, och gripas av skräcken över att inte kunna försvara sig mot övergriparna. Man tyckte det säregna språket fångade in och höll fast, och att person- och miljöskildringarna var nyanserade och rika.

Andra tyckte inte alls de kom in i språket, det var otydligt och svårt och handlingen var för trög och enformig. Man irriterade sig över at det inte hände något konstruktivt, och att man inte fick någon bra förklaring till varför blindheten drabbade.

Det skall nämnas att Saramagos sätt att skriva är mycket speciellt, helt utan respekt för vedertagen användning av tecken som punkt och komma. Några fann detta störande, och tyckte det gjorde det svårt att förstå till exempel dialoger, andra tyckte det var medryckande och gav ett intressant flyt till historien.

De flesta av oss såg mycket symbolik i boken och kände att den nog kan tolkas på många olika sätt, men vi kom inte riktig överens om hur. Ligger det någon bestämd betydning i urvalet av människor i den lilla gruppen vi lär känna? Var blindheten ett straff? Eller ett försök att upplysa? Varför fick läkarens fru behålla synen?

Afrodites klinik för motvilliga älskande.

Marika Cobbold Hjörne.

Kvinnor drömmer om den stora dagen. Vi gifter oss och gifter om oss och skilsmässostatistiken stiger. Varje brud, varje gång säger: "Denna gång blir det annorlunda."
Afrodites klinik för motvilliga älskande är inte självbiografisk. Men min egen erfarenhet har inspirerat mig till att skriva boken om Rebecca och Afrodite.

På Olympos skrattar Eros åt människan. I London kan kärleksromanförfattaren Rebecca Finch plötsligt inte svara när hon ska ge äktenskapsråd. Hon säger till medierna att hennes bästsäljande romaner är lögn, och medan Eros skrattar rasar hans mor, kärleksgudinnan Afrodite, då hennes lärjunge har svikit. Hon måste visa vem som bestämmer: Rebecca ska föras ihop med den mest olämpliga man som finns. Eros pilar ska regna över Rebecca och hon måste erkänna att kärleken vinner. Afrodites auktoritet är återställd, på Olympos och bland människorna.
Och på Olympos skrattar Eros.












En lättläst bagatell att fnissa åt och känna igen sig i, eller en trögflytande historia med allt för mycket ord och svammel. Att Afrodites klinik för motvilliga älskande inte har något djup och inte är något annat är en lättläst novell är vi alla överens om, det är sedan åsikterna skiljer sig åt.
Vissa har uppskattat den uppdelning som gjort av kapitel om varje människa och om gudarna. Att det stört rytmen i boken tyckte istället någon.
De som uppskattar boken pratar om igenkänning, dråpligheter, egna tvångstankar och tro eller inte tro på kärleken. Vi skrattar åt att livet bland gudarna som inte skiljer sig nämnvärt från oss på jorden. Det är samma vassa armbågar, samma klantar och samma längtan efter att uppnå något.

De som inte uppskattat den lika mycket,tycker den är jobbig men pratar också om igenkänning. De tycker att det är för mycket onödiga ord utfyllnad helt enkelt. Någon hade också hittat ordspråk som inte var korrekta, vi sköt det ansvaret på översättaren..

En sak är vi rörande överens om, huvudpersonens "låtsaskompis" som dyker upp i nödsituationer, är helt klockren. Vi skrattar åt de analyser och samtal som förekommer dem emellan och åter är det igenkänning vi pratar om. Även om naturligtvis ingen i sällskapet erkänner att det har en clown på axeln.
Vi enas om att detta inte är en djupsinnig bok utan verklig förströelse, vad man tycker om den ligger hos läsaren att avgöra.

Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom.

Mitch Albom

Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet.

Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek,äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva.

Tisdagar med Morrie har några år på nacken, vi tycker att det känns Ändå är det en högaktuell bok som berör. Morries visdom är det ingen tvekan om. Visst önskar man vara så klok under sin livstid, så man lever ända tills man dör. Det är ett fint upplägg med de olika avsnitten, vänskap, kärlek o s v. Somliga små citat etsar sig fast och vi bär dem med oss. Samtalet kretsar till att vi borde tänka på döden oftare, eller vi borde förhålla oss till döden, eller för alla del andra stora förändringar i livet. Det är lätt att missa att det är livet som drar förbi med vardag och tristess.
Tisdagar med Morrie är en lättläst bok. Det har skrivits fler i ämnet med än mer djup, kanske passar den här att läsa om man tycker ämnet är svårt och obehagligt.

Vi var inte riktigt överens när det kom till författarens roll. Står han ivägen och tar onödig plats för Morrie som är den intressante personen i historien?
Eller är det, hemska tanke, så att fördomar om just Amerikaner tar över? Är han ego när han beskriver sitt liv när de båda möts igen? Eller får vi i själva verket följa hans resa från självupptagen journalist med prioriteringar på jobb och status, till journalisten som vaknar till insikt om att man måste våga leva livet också. Det ligger i betraktarens öga.

Vi är överens om att detta är en läsvärd bok.

Flyga drake av Khaled Hosseini.

Kalhed Hosseini.

//Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han.

Flyga drake är en gripande roman om vänskap, svek och lojalitet. Den handlar om banden mellan fäder och söner och fädernas makt över sina söner - deras kärlek, uppoffringar och lögner. I bakgrunden står historiska händelser som inte tidigare berättats på detta sätt, boken tar oss från ett vackert och välmående Afghanistan rikt på kultur till det ödelagda land som det är idag. ” //

Nu blev det succé. Vi tyckte att boken var bra, läsvärd, intressant och fängslande.
Intressanta var att vi alla reagerade på olika saker i boken.
Somliga tyckte att författarens sätt att använda sig av afghanska ord i sin beskrivning gav en ökad läsupplevelse då andra tyckte att detta gjorde läsandet svårare och förstörde läsupplevelsen.

Vissa tyckte boken måste spegla mycket omsorgsfullt det Afghanistan som fanns då(innan kriget) och nu men andra blev tveksamma om den gjorde det och hur den möjligen kan göra det i och med att författaren inte var i Afghanistan under denna tid.

Karakterna i boken väckte mycket olika känslor hos oss. Baba är en karaktär som vi både gillade och besvärades av. Vi har mycket sympati för Amir och Hassan som var fångna i en situation som de inte har någon möjlighet att påverka, styra eller förstå.

Vi rekommenderar alla att läsa Flyga drake och är alla överens om att vi vill läsa Khaled Husseinis andra bok Tusen Strålande Solar.

Hon älskade av Helena Henschen.

Helena Henschen

//Hon älskade är Helena Henschens berättelse om sin farmor Signe Thiel, född 1885 och dotter till den kände bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern och överklassflickan som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och socialister och deltar i kampen för ett nytt samhälle. Hon engagerar sig i kvinnosaksfrågan, blir ordförande för Fredrika Bremerförbundets Stockholmsavdelning och rör sig i kretsen runt Ellen Key. Signe är judinna och under andra världskriget deltar hon i uppbyggnaden av något som skulle bli en svensk motståndsrörelse. I sitt hem Rosenvik på Djurgården gömmer hon judiska flyktingar.

Men hon är också nattens drottning och hennes starkaste drivkraft är kärleken. Den löper som en röd och brinnande tråd genom hennes liv. Hon får sex barn och gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den redan gifte tyske hjärnforskaren och psykiatern Oskar Vogt. När Signe dör 1969 uppfyller man hennes önskan att på hennes gravsten låta gravera in orden Hon älskade. //

Vi tror att Hon älskade hade kunnat bli en bra bok. Signe är en intressant person, historien utspelas i en tidsepok när mycket händer. Men boken förmår inte fånga det. Vi förstår, tror vi, Helena Henschens vilja att föra Signes historia vidare och på så sätt kanske förstå sin farmor. Men varför väljer hon att långa stycke varva med sina egna fantasier? Det stökar till och hackar sönder tycker vi. Boken blir slätstruken och ointressant. Som om det första 100 sidorna är förord och sedan kommer en historia, säger någon i gruppen.

Om författaren inte hade nog fakta för perioder i Signes liv borde de kortats ned och inte fyllts på med fiktiva historier.

Boken lyckas inte förmedla miljöer, karaktärer eller känslor, det faller platt.

Hon älskade INTE, säger vi. Möjligen var hon rädd för ensamheten. Hon gifte om sig, skaffade många barn och levde med Oscar, gift man. Men i all denna kamp för att inte vara ensam övergav hon barnen och de förstår vi inte. Hur lyckades hon behålla sin plats i societeten när hon gifte och skilde sig flera gånger? Hur försörjde hon sig? Levde på pappas pengar kanske enas vi om.

Ett bortskämt rikemansbarn som flirtade med revulotionärerna? Bilden klarnar inte, tyvärr.

Nej, blir det gemensamma omdömet, den här boken hade mer att önska. Vi gillar helt enkelt inte Helena Henschens sätt att skriva.

Signe och Oscar.

Bilder från nätet.

Nästa bok blir; Flyga drake av Khaled Hosseini

Gregorius av Bengt Ohlsson.

Bengt Olsson.

I sin roman Doktor Glas från 1905 presenterade Hjalmar Söderberg en av den svenska litteraturens mest avskyvärda gestalter. Pastor Gregorius beskrivs som liderlig, hycklande och inskränkt. När doktor Glas mot slutet av romanen berövar honom livet framstår det närmast som en välgärning.
I Bengt Ohlssons Gregorius berättar pastorn själv om det som ska komma att bli hans sista sommar, och hans gestalt får ett helt annat liv. Vi får följa hans uppväxt som exemplarisk son, och hans djupa och skamfyllda förälskelse i Helga, den unga flicka som en gång ska bli hans andra hustru. När hustruns otrohet blir uppenbar för honom kastas han ut i en malström av känslor: förtvivlan, självförakt och en paradoxal hoppfullhet. Under sin vistelse vid hälsobrunnen i Porla möter han en annan kvinna, och får en sorts upprättelse - ett annat liv ter sig ändå möjligt. I Bengt Ohlssons breda gestaltning framstår pastor Gregorius som en rädd och djupt osäker man. Någon som i sitt yrke dagligen möter människor som törstar efter kärlek, samtidigt som de ryggar för den. Till slut tvingas han inse att detta också gäller honom själv. Augustpriset 2004!

Bild från Porla - där delvis möter Pastor Gregorius.

Det är inte självklart att beskriva läsupplevelsen - för den var sannerligen olika. Möjligen påverkades också läsupplevelsen på huruvida man läst Doktor Glas eller inte.

Gregorius väckte minst sagt blandade känslor bland oss boktyckare. Karaktären väckte stundtals hos somliga sympati, hos andra avsky. Bengt Ohlssons gedigna bakgrundsarbete är tydligt, och det vackra och genomarbetade språket gör att en stor behållning för den större delen av oss var just miljöskildringarna. En bok där läsaren känner sommarhettan och dofterna och kan kliva in miljön från det tidiga 1900-talet. Men nej, även här gick åsikterna isär. Det är lätt att slås av hur pastor Gregorius ena stunden är så skicklig i sitt tjänsteutövande, men som människa ändå är så liten och där jaget hela tiden har ett oerhört stort bekräftelsebehov för att upprätta sin existens. Något som trots allt vi möter även i nutiden?

Någon boktyckare slog fast att aldrig mer läsa Bengt Ohlsson, medan någon annan genast ville ge sig i kast med ännu en. Men vi tycker ändå att Bengt Ohlsson är en bevarare av det svenska språket, något som är värt en hel del i en tid då journalistsvenskan allt mer syns i litteraturen.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist.

//När det ofattbara kommer till Blackeberg är det först ingen som märker något. Det är senhöst 1981 och livet i förorten pågår som vanligt. Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar rykten om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna.Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om.Tolvårige Oskar fascineras av mordet, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. Dom blir vänner. Dom blir något mer. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten.Låt den rätte komma in är något så unikt som en skräckroman i svensk förortsmiljö. En barnförbjuden saga om kärlek, hämnd och vampyrer.

Det finns bara ett råd att ge till de på skräckromaner ickefrälsta: Skjut eventuella fördomar åt sidan, läs och »Låt den rätte komma in«!Henriette Zorn, Hufvudstadsbladet.

En mycket imponerande roman som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa internationella författarna av facket.Jonas Thente, Dagens Nyheter.

En uppenbarelse i svensk litteratur.
Örjan Abrahamsson, Hallandsposten.

Jag älskar det. Tillbringade flera sömnlösa nätter med Låt den rätte komma in. Kunde inte sluta läsa. Mer sånt här i samtidslitteraturen, tack.
Maria Küchen, Amelia. //

Från nu bloggar vi om böcker vi läst just nu. Vi är ikapp och har skrivit om de vi läst innan bloggens start. Igår kväll sågs vi för att prata om Låt den rätte komma in.

Första skräckisen i vår historia. Skräck förresten, det blev i vår diskussion en bisak. Låt den rätte komma in är en otrolig bok. En skildring av vardagslivet i förorten. Om den mobbades hemska verklighet, om mammor och pappor i situationer de knappt mäktar med. Karaktärerna är genomarbetade och vi var samstämda i vårt omdöme att det är en välskriven bok.

Språket är fantastiskt. Enkelt lätt och roligt.
När Oskars mobbare är som värst vet vi också att de inte alltid har det så lätt. Alkoholisterna som inte vill tro det de ser. Som analyserar sin egen situation med obeskrivlig klarhet. Mannen med alla katter, där det stinker kattpiss så man knappt står ut. Alla, varenda en av dem får vår sympati. Till och med vampyren Elli, ingen tycker det är ett monster egentligen. Vi finner förmildrande omständigheter i alla händelser i alla skeende.

Vissa i sällskapet vill gärna tro att Elli, vampyren, är en låtsaskompis. Det är ju den vänskapen som gör att Oskar tuffar till sig, att han inte bara tar emot utan slår tillbaks. Det håller inte fullt ut men kanske tar udden av de som upplevs som otäck. För så är det enas vi om. Boken är lite otäck är och där, men det kommer alltid i skymundan av den underliggande historien om livet, det hårda livet i förorten. Skrämda, svikna barn, trötta utarbetade mammor, frånvarande pappor och en och annan styvpappa som tror sig kunna allt bäst.
Den här boken väcker sympati. Konstigt egentligen eftersom det mördas till höger och vänster, men till och med det görs på sådant sätt att det skadar så lite som möjligt. Hur nu det går ihop när man faktiskt beskriver mord. Det kommer ni förstå när ni läser boken. För det tycker vi att ni ska göra.

Visst kan man låta sig skrämmas av den här boken. Vissa avsnitt läses bäst i dagsljus. Ändå är det en varm och öm bok. En bok om vänskap, ensamhet och livet. En bok som lämnar lite åt slumpen. Det är bra, då kan var och en bestämma om det var en låtsaskompis eller om man kanske ska undvika Karlstad i fortsättningen.

Vi rekommenderar den här boken mycket varmt!

Nästa bok blir Gregorius av Bengt Olsson.

Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith.

Vinnaren av Svenska deckarakademins pris för Bästa översatta kriminalroman 2004!Motiveringen: En Botswanas Miss Marple som med värme och livsklokhet löser fall i afrikansk vardag.
Mma Ramotswe är inte vilken kvinna vem som helst. Hon är Botswanas första kvinnliga privatdetektiv, faktiskt Botswanas första detektiv över huvud taget. Precious Ramotswes metoder är en smula okonventionella, men med klokhet, sunt förnuft och fenomenal förmåga att få folk att öppna sig hjälper hon vanliga människor med deras bekymmer. Förlupna äkta män, försvunna barn, falska pappor och stulna bilar är problem som Mma Ramotswe löser. Samtidigt får läsaren en unik läsupplevelse, för Alexander McCall Smith har lyckats fånga en mycket speciell känsla. Damernas detektivbyrå ger en bild av ett Afrika vi aldrig mött tidigare; fyllt med stolthet och traditioner.//

Första deckaren i boktyckarnas läslista. En snäll sådan. Det här är en feelgood bok enades vi snabbt om. Vi fascinerades över att vi alla så tydligt såg färgerna, kände värmen och lukterna när vi läste, alla hade samma känsla. Vilket fantastiskt sätt att skriva han har, så levande att vi upplever oss vara på plats.

Mma Ramotswe, en fantastisk kvinna med en dröm att förverkliga. Kärleken till landet, till sin döde far. Sorgen över det misslyckade äktenskapet och det förlorade barnet, allt gör henne till en person med förmågor utöver de vanliga. Hon ser igenom och genomskådar med en rättspatos och humanitet som är överväldigande. Oftast får detektivgåtorna flera bottnar i lösningarna, en analys om hur och varför ingår. Ständigt sippande på en kopp roiboste tillsammans med sin mycket speciella sekreterare för Mma Ramotswe samtal om landet, om människorna och kulturen, vi känner att vi kommer mycket nära. Sekreteraren såväl som bilmekanikern, frisören, klienter, grannar och andra i hennes närhet är tydligt gestaltade och vi ser karaktärerna framför oss.

Deckare tycker vi kanske inte är det bästa epitetet. Kanske skrämmer bort folk som inte läser deckare. Vi som har en förmåg att trassla in oss och gärna hittar fler bottnar i läsningen samtalar om hur författaren tänker och vad han vill förmedla. Är brotten de löser i boken analyser av landet? Är de girigbukar, ockulta sällskap och bedragare? Berättar han det för oss?
Vi vet inte. Vi kommer heller inte fram till om det är viktigt. Vi ställer istället en motfråga. Måste varje bok ha ett djupare budskap att förmedla, en nöt vi måste knäcka?

Nej tror vi svaret blir. Den här boken är äkta läsglädje, sällan har upplevelserna varit starkare och enklare. Varför analysera sönder det... Vi älskar boken.

Rekommenderar den varmt.

Diskuterad 16 december 2009.

Trasdockan av Christine Falkenland.

Christine Falkenland.

En ung kvinna hittas död på en vind. Först tror man att det rör sig om självmord, men det visar sig att hon har blivit mördad. Bland hennes tillhörigheter finner polisen något som förefaller vara en dagbok och dessutom visar obduktionen att hon var gravid när hon dog.Ylva har hamnat i ett slags tillvarons väntrum, hennes liv i stan är för invecklat. Hon bestämmer sig för att fly, att flytta och börja om. Hon får hyra rättarbostaden på det gods där hon tillbringade sin barndom, men Ylva hinner knappt börja sitt nya liv innan det förflutna hinner ikapp henne. Snart befinner hon sig i en destruktivhärva av erotiska förvecklingar, där hon utnyttjar och låter sig utnyttjas.I sin roman Trasdockan berättar Christine Falkenland offrets historia, snarare än söker svar på vem som mördade henne. Gåtan handlar om Ylva: Vem var hon, poeten som återvände till den lilla staden där hon växte upp? Finns sanningen att finna i hennes efterlämnade dagbok?

Christine Falkenland är född 1967 och bosatt i Göteborg med sambo och son. Hon debuterade 1991 och har etablerat sig som en av vår tids mest intressanta lyriker och prosaförfattare. För sin förra roman, Öde, tilldelades hon Sveriges Radios romanpris, framröstat av lyssnarna, och Svenska Dagbladets litteraturpris.//

En roman i prosaform. En svart historia om Ylva med ett mycket självdestrutivt beteende. I samtalen är vi överens om en sak. Det är en fruktansvärd historia. Sedan går åsikterna isär. Allt ifrån att det är den viktigaste bok som finns att läsa, till den borde inte läsas.
Ylva, huvudpersonen, väcker något i oss alla och vi letar svar på våra frågor. Varför, varför frågar vi återkommande. Historien är komplex, många svåra minnen, människor från förr som dyker upp igen. Till detta kommer ny möten med nutida destruktiva vänner, kvinnor och män. Platser i vår närhet och vi kan inte riktigt komma överens om det är bra eller dåligt att känna igen sig. Möjligen svårt eftersom boken är svår.

Vi berättar för varandra hur vi börjat om, läst början igen, bläddrat bakåt i boken, i hopp om att hitta nycklar, hitta svar på frågor. Prosa i romanform kan möjligen upplevas som svårläst. Vi diskuterade ändå om det är en bra form att skriva såhär känslomässigt svår böcker i. Språket förskönar historien något lite, gör den något lättare att ta in. Vi kan konstatera att det här är en aktuell bok, unga kvinnor har ett allt mer självdestruktivt beteende. Det är ändå en bok som är så stark att den är svår att ta in. Flera i gänget hade läst den i små små portioner för att orka. Flera sa, usch! Med eftertryck, medan andra inte kunde låna ut den till kollegor fort nog. Vi blev nyfikna på vad författaren skrivit mer. Dessutom kanske man borde kolla in prosa för att jämföra var en annan slutsats.

Den här boken finns ingen enhetlig rekommendation kring. Somliga säger att den är så viktig. Läs den! Andra säger låt bli.
Gör som Du vill, låt din nyfikenhet avgöra.

Boken diskuterad 10 november 2009.

Alkemisten av Paulo Coelho.

Paulo Coelho.

"Alkemisten" är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. Historien om de skatter som Santiago finner på sin väg lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar. "Alkemisten" är en av vår tids mest sålda böcker. Den har översatts till 58 olika språk och utgivits i 156 länder.//

Alkemisten var en bok som de flesta hade hört talas om, flera hade läst den tidigare. Det närmste ord som finns för samtalet är troligen förvåning. Vi var förvånade över boken. Över innehållet och över det vi läst. Det här är ingen oäven bok. Det är en vacker saga att läsa. Men det var just det. Vi fastnade i diskussioner kring hur den kunnat bli så omtalad, så populär Vad har den här boken som frälser världen?
Den gjorde inget med oss. Inte med någon av oss. Vi är nöjda att ha läst den. Vi är däremot förvånade och fortsätter fundera på vad boken ger andra.

Inte är det en bok om att hitta sig själv. Det är upplevde vi en orientalisk saga. En rar sådan, vackert språk, välskriven. Inget mer. Det kan vara gott nog är vi överens om. Storheten alla talat om finner vi inte, är inte säkra på om det gör något. Inte var dag konstaterar vi, man läser en bra saga.

Vill du läsa en saga rekommenderar vi Alkemisten.

Diskuterad 30 september 2009.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo

Xiaolu Guo

En humoristisk och mycket träffande roman om språk, identitet och kulturella skillnader!Med ett lexikon försöker 23-åriga Zhuang från landsbygden i Kina lotsa sig fram i London. Ensam i en stad där alla mest verkar prata om vädret möter hon en engelsman och allting förändras. Hon träder in i en ny värld av sex och frihet och gör också en resa in i sitt inre liv. Men Zhuang förstår också att ordet love i väst inte betyder detsamma som i Kina.

På ett helt nytt sätt delade den här boken våra meningar i tu. Hälften i sällskapet tyckte boken vara makalöst bra. Språket återkom vi till i diskussionerna Den är underbart skriven tyckte en del. Andra blev mer eller vansinniga på just hur den var skriven. Alla är överens om att språket är en stor del av boken. Sättet att använda språket har vi inte varit med om förut. En del av diskussionerna landade i frågor om kärlek.
Vad är äkta kärlek? Finns den?

Utnyttjar äldre män unga oerfarna kvinnor, för att återvinna ungdom? Eller är det unga oerfarna kvinnor som utnyttjar äldre erfarna män, för att skaffa sig erfarenhet? Vem är utlämnad? vem är stark? Boken var ända till slutet som en gåta. Svåra personligheter, men kärleksfullt beskrivna. Vi vill väldigt gärna förstå. Den här boken bjuder inte på det. Den kittlar och retas ända in i slutet.

En bok vi inte på något sätt kunde enas om den var bra eller inte. Bara det hoppas vi väcker Din nyfikenhet.

Boken diskuterades 26 augusti 2009.

Hohaj av Elisabeth Rynell.

Elisabeth Rynell.

//Till utmarkerna i Hohaj kommer hon vandrande, med en sorg som är på väg att äta sönder henne. Där korsar hennes spår en annan, förfluten berättelse. Den handlar om Aron, som en gång kom samma väg på flykt undan kriget och sig själv, och om den kuvade Inna som söker bryta sig loss ur sin fars tyranniska makt.

Elisabeth Rynells roman nominerades till Augustpriset och belönades med bl.a. Aftonbladets litteraturpris och Sveriges Radios romanpris.
En lyriskt laddad och mycket gripande växelsång om kärlek, sorg och saknad.Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet.
Detta är en sällsynt bok. Sällsynt i kraft och intensitet, men också i språklig skönhet.
Lisbeth Larsson, Expressen...

Något av det vackraste kärlekspar jag träffat på i samtida svensk litteratur. Marie Peterson, Göteborg-Posten//

Den här boken är det inga delade meningar om. Alla tycker den är fantastisk. Vi kände oss privilligerade som fått läsa den. Språket är ren njutning att ta in. Beskrivningarna är levande och starka. Man älskar och känner med karaktärerna Sällan har någon av oss tagit del av en så stark kärlekshistoria. Flera förresten, de löper parallellt och var möjligen det enda vi ibland hade svårt att bena ut. Förflyttningarna i tid. Vem är det nu o s v. På något sätt spelade det ingen roll. Det är ett spännande möte, dåtidens kärlekshistoria och nutidens. Hur det möts så vi kan jämföra och känna in. Hur den nutida också känns lättare när man tar in den i dåtid.
Inna den plågade skygga med det silvergrå håret och Aron den rastlöse mannen på flykt från minnen. Deras kärlek går rakt in i hjärtat. Vi samtalar om hur Inna överlevt sin faders övergrepp och ändå har kärlek kvar att ge. Orden, meningarna som beskriver deras hemliga möte och längtan är fullkomligt lysande. Vi tappar nästan andan av skönheten i språket. Lika tagna blir vi när nöden, sorgen och tyrannin tar över. Hohaj går rakt in i hjärta, vi önskar alla kunde läsa den!

Vi rekommenderar den varmt!
Diskuterades 16 juni 209