Pojkflickan av Nina Bouraoui

Den badande bokklubben

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Denna gång inledde vi bokträffen med att bada i Oxevik!  Det var en sagolik kväll och vattnet låg helt stilla. Bäst vi låg där och guppade dök en säl upp och gjorde oss sällskap!

Efter denna naturupplevelse skulle vi ta oss an boken. Oj, oj vad de flesta hade haft det besvärligt med den. Det verkade som om många av oss hade längtat efter en bok att läsa i sängen innan läggdags; få en historia berättad, kunna identifiera sig med någon. Så blev inte fallet med ”Pojkflickan” för någon.

 ”Klaustrofobi”, ”alienation”, ”avstånd” var ord som nämndes under rundan. Någon fick lägga ner efter 15 sidor, någon efter halva. Boken har slängts i soffor, irriterat, upprört för att den inte släpper läsaren in på livet så att en på något enda vis kan identifiera sig eller få kontakt med Nina/ Brio/Ahmed från Frankrike och Algeriet. Någon tyckte författaren/huvudpersonen var för krävande och depressiv. Det var alltså en svårläst bok som inte lät sig läsas lojt.  De korta meningarna med ständiga upprepningar gjorde de flesta av oss helt snurriga i bollen.

Vad göra? I ren frustration provade några av oss att läsa texten högt och långsamt. Då hände något. Texten började öppna sig! Plötsligt kunde ett poetiskt djup uppfattas – som var nog så krävande – men också vackert och som slog an nya strängar hos oss. När vi så fick höra mer om Algeriet-kriget, kolonialtiden, motsättningarna mellan fransmän och algerier (men främst mellan de egna), attentatet på de Gaulle  - då kunde vi börja ana varför Nina Bouraoui  räknas som en av Frankrikes mest betydande författare och omnämns i Nobelpris-sammanhang. Vi skönjde att hon har försökt förmedla en slags omöjlig känsla av identitetskris eller den att befinna sig i ett ingenmansland mellan två kulturer. Genom formen på texten, sättet den är skriven på, får vi ta del av känslan att inte höra hemma någonstans;  att känna sig som arab – men tala franska, att se ut som en arab - men inte tala arabiska och att dessutom växla mellan att vara pojke och flicka. Det var komplext och det var jobbigt!

Vem vet om någon kommer ge boken en chans till – vi lämnade samtalet mer berikade och mindre frustrerade än när vi kom dit.

 - Kanske kan vi ta kontakt med varandra på facebook under läsningen nästa gång en text inte öppnar sig för oss för? Här hade vi behövt lässtöd!

PS. Den fungerade som tåg-läsning, DS.

Med livet framför sig av Emile Ajar

 Emile Ajar .......

Romain Gary, född 1914 i Ryssland (som Roman Kacew) och död 1980 (självmord) i Paris, författare, pilot, diplomat och filmregissör. Han skrev under flera pseudonymer, bland annat Emile Ajar och är den ende som vunnit litteraturpriset Prix Goncourt två gånger (under två olika namn).

Var, i sitt andra äktenskap, gift med den amerikanska skådespelaren Jean Seberg, med vilken han fick sonen Alexandre Diego Gary.

Med livet framför sig, har tolkats som en sorts självbiografi. Även om Romains egen barndom kanske inte exakt såg ut som Momos, så finns det troligen egna upplevelser som färgat boken. Mamman var ensamstående och judinna. Hon hade ambitioner för sonen som till stor del infriades. Han var en spännande person med ett starkt livsöde, som avslutade sitt liv med orden. "Det har varit roligt."

 

Känsla

Ett slag i solar plexus, värme, medkänsla, blandning av olika känslor (arg för att jag ville ha läst den för länge sedan), kärlek, sorg, ilska, bedragen, selfmade-made man = skapar sig själv, bisarr

Diskussionen

Boken är svår att ta till sig till en början. Den är tätt skriven och orden bara flödar. Kräver att man är koncentrerad. Språket är speciellt och till en början kan det kännas omöjligt att förstå. Bokens huvudperson Momo, som man också identifierar sig med, snappar upp allt som är runt omkring honom, utan att värdera det. Han blandar språkliga uttryck på ett alldeles eget sätt.

Ord som är högtravande blandas med vulgära. Fittknegare är ett träffande och egentligen väldigt bra ord, men grovt. Många fraser fastnar "hon var så rädd att jag inte vågade vara ensam". Flera har citat som vi läser högt för varandra.

Momo växer upp med Madame Rosa, en före detta prostituerad judinna som överlevt "ålderdomshemmen" i Tyskland och mot vilken han är obrottsligt lojal in i det sista. Det är en brokig samling människor som lever i kvarteren runtomkring. Alla ställer upp för varandra och det är en fantastisk mångkultur. Även sånt som är svårt, och det finns mycket misär i boken, berättas med en lätthet. Det är ändå ingen romantisering av fattigdomen, utan egentligen är det ju bara vardag för människorna i området. Boken har En starkt samhällskritisk ton som står sig än idag.

Vi konstaterade att man nästan ser historien framför sig som en film och googlar sedan fram att den har filmatiserats med Simone Signoret i rollen som Madame Rosa! Den filmen vill vi genast titta på tillsammans. 

Kärlek Vänskap Hat av Alice Munro

Det är mitt i maj när vi träffas för att diskutera Alice Munros noveller. Boktyckarna är ett gäng aktiva människor med många järn i elden, och som väntat är vi inte så många denna kväll. Det var med hänsyn till vårens alla aktiviteter som novellformatet valdes, ”det går ju snabbt och lätt att sluka några noveller” var tanken... Men tji fick vi!

Historierna är korta, och vid första anblicken har de ett alldagligt lättillgängligt innehåll, men Alice Munro fyller de korta berättelserna med så mycket handling, stämning och känsla att de måste läsas med koncentration och smältas långsamt.

Under diskussionen blev det tydligt för oss att de som hade läst boken snabbt upplevde den som överfladisk och lite tråkig, medan de som hade gett novellerna tid såg djupet och nyanserna och kände sig mycket gripna av stämningen och fascinerades av livssituationerna som beskrivs. Historierna har ofta et tydligt kvinnofokus. Oftast handlar de om någon som är i en övergångssituation, på väg någon stans, eller i färd med att ta livsavgörande beslut, medvetet eller av ren slump. Settingen känns lite gammaldags, men känslorna och situationerna är välbekanta och känns igen. Vi var överens om att noveller måste läsas på ett annat sett en romaner. Man måste ge dem tid. Några tyckte att det kändes lite frustrerande att man var så nära slutet redan i början, man skulle vilja vara i berättelsen längre.  Andra tyckte det var skönt att få en koncentrerad historia på överkomlig tid. Vi tyckte alla at det var lite svårt att ladda om mellan novellerna, att se dem som enstaka berättelser och inte bara hoppa direkt vidare till nästa. Vi var också överens om att titeln var dårligt översatt. Den är på engelska en strof från en ramsa: ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”, som på svenska har amputerats till ”Kärlek, Vänskap, Hat”.

Vår konklusion blev att en novell av Alice Munro inte är bara en förkortad och förenklad roman, det är en förtätad och koncentrerad beskrivning av tillsynes vardagliga situationer fulla av ödesdigra val, och med stärka känslor bubblande under ytan.
De bör läsas långsamt och med öppna sinnen. Ge dem tid!