Pojkflickan av Nina Bouraoui

Den badande bokklubben

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Denna gång inledde vi bokträffen med att bada i Oxevik!  Det var en sagolik kväll och vattnet låg helt stilla. Bäst vi låg där och guppade dök en säl upp och gjorde oss sällskap!

Efter denna naturupplevelse skulle vi ta oss an boken. Oj, oj vad de flesta hade haft det besvärligt med den. Det verkade som om många av oss hade längtat efter en bok att läsa i sängen innan läggdags; få en historia berättad, kunna identifiera sig med någon. Så blev inte fallet med ”Pojkflickan” för någon.

 ”Klaustrofobi”, ”alienation”, ”avstånd” var ord som nämndes under rundan. Någon fick lägga ner efter 15 sidor, någon efter halva. Boken har slängts i soffor, irriterat, upprört för att den inte släpper läsaren in på livet så att en på något enda vis kan identifiera sig eller få kontakt med Nina/ Brio/Ahmed från Frankrike och Algeriet. Någon tyckte författaren/huvudpersonen var för krävande och depressiv. Det var alltså en svårläst bok som inte lät sig läsas lojt.  De korta meningarna med ständiga upprepningar gjorde de flesta av oss helt snurriga i bollen.

Vad göra? I ren frustration provade några av oss att läsa texten högt och långsamt. Då hände något. Texten började öppna sig! Plötsligt kunde ett poetiskt djup uppfattas – som var nog så krävande – men också vackert och som slog an nya strängar hos oss. När vi så fick höra mer om Algeriet-kriget, kolonialtiden, motsättningarna mellan fransmän och algerier (men främst mellan de egna), attentatet på de Gaulle  - då kunde vi börja ana varför Nina Bouraoui  räknas som en av Frankrikes mest betydande författare och omnämns i Nobelpris-sammanhang. Vi skönjde att hon har försökt förmedla en slags omöjlig känsla av identitetskris eller den att befinna sig i ett ingenmansland mellan två kulturer. Genom formen på texten, sättet den är skriven på, får vi ta del av känslan att inte höra hemma någonstans;  att känna sig som arab – men tala franska, att se ut som en arab - men inte tala arabiska och att dessutom växla mellan att vara pojke och flicka. Det var komplext och det var jobbigt!

Vem vet om någon kommer ge boken en chans till – vi lämnade samtalet mer berikade och mindre frustrerade än när vi kom dit.

 - Kanske kan vi ta kontakt med varandra på facebook under läsningen nästa gång en text inte öppnar sig för oss för? Här hade vi behövt lässtöd!

PS. Den fungerade som tåg-läsning, DS.

Med livet framför sig av Emile Ajar

 Emile Ajar .......

Romain Gary, född 1914 i Ryssland (som Roman Kacew) och död 1980 (självmord) i Paris, författare, pilot, diplomat och filmregissör. Han skrev under flera pseudonymer, bland annat Emile Ajar och är den ende som vunnit litteraturpriset Prix Goncourt två gånger (under två olika namn).

Var, i sitt andra äktenskap, gift med den amerikanska skådespelaren Jean Seberg, med vilken han fick sonen Alexandre Diego Gary.

Med livet framför sig, har tolkats som en sorts självbiografi. Även om Romains egen barndom kanske inte exakt såg ut som Momos, så finns det troligen egna upplevelser som färgat boken. Mamman var ensamstående och judinna. Hon hade ambitioner för sonen som till stor del infriades. Han var en spännande person med ett starkt livsöde, som avslutade sitt liv med orden. "Det har varit roligt."

 

Känsla

Ett slag i solar plexus, värme, medkänsla, blandning av olika känslor (arg för att jag ville ha läst den för länge sedan), kärlek, sorg, ilska, bedragen, selfmade-made man = skapar sig själv, bisarr

Diskussionen

Boken är svår att ta till sig till en början. Den är tätt skriven och orden bara flödar. Kräver att man är koncentrerad. Språket är speciellt och till en början kan det kännas omöjligt att förstå. Bokens huvudperson Momo, som man också identifierar sig med, snappar upp allt som är runt omkring honom, utan att värdera det. Han blandar språkliga uttryck på ett alldeles eget sätt.

Ord som är högtravande blandas med vulgära. Fittknegare är ett träffande och egentligen väldigt bra ord, men grovt. Många fraser fastnar "hon var så rädd att jag inte vågade vara ensam". Flera har citat som vi läser högt för varandra.

Momo växer upp med Madame Rosa, en före detta prostituerad judinna som överlevt "ålderdomshemmen" i Tyskland och mot vilken han är obrottsligt lojal in i det sista. Det är en brokig samling människor som lever i kvarteren runtomkring. Alla ställer upp för varandra och det är en fantastisk mångkultur. Även sånt som är svårt, och det finns mycket misär i boken, berättas med en lätthet. Det är ändå ingen romantisering av fattigdomen, utan egentligen är det ju bara vardag för människorna i området. Boken har En starkt samhällskritisk ton som står sig än idag.

Vi konstaterade att man nästan ser historien framför sig som en film och googlar sedan fram att den har filmatiserats med Simone Signoret i rollen som Madame Rosa! Den filmen vill vi genast titta på tillsammans. 

Kärlek Vänskap Hat av Alice Munro

Det är mitt i maj när vi träffas för att diskutera Alice Munros noveller. Boktyckarna är ett gäng aktiva människor med många järn i elden, och som väntat är vi inte så många denna kväll. Det var med hänsyn till vårens alla aktiviteter som novellformatet valdes, ”det går ju snabbt och lätt att sluka några noveller” var tanken... Men tji fick vi!

Historierna är korta, och vid första anblicken har de ett alldagligt lättillgängligt innehåll, men Alice Munro fyller de korta berättelserna med så mycket handling, stämning och känsla att de måste läsas med koncentration och smältas långsamt.

Under diskussionen blev det tydligt för oss att de som hade läst boken snabbt upplevde den som överfladisk och lite tråkig, medan de som hade gett novellerna tid såg djupet och nyanserna och kände sig mycket gripna av stämningen och fascinerades av livssituationerna som beskrivs. Historierna har ofta et tydligt kvinnofokus. Oftast handlar de om någon som är i en övergångssituation, på väg någon stans, eller i färd med att ta livsavgörande beslut, medvetet eller av ren slump. Settingen känns lite gammaldags, men känslorna och situationerna är välbekanta och känns igen. Vi var överens om att noveller måste läsas på ett annat sett en romaner. Man måste ge dem tid. Några tyckte att det kändes lite frustrerande att man var så nära slutet redan i början, man skulle vilja vara i berättelsen längre.  Andra tyckte det var skönt att få en koncentrerad historia på överkomlig tid. Vi tyckte alla at det var lite svårt att ladda om mellan novellerna, att se dem som enstaka berättelser och inte bara hoppa direkt vidare till nästa. Vi var också överens om att titeln var dårligt översatt. Den är på engelska en strof från en ramsa: ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”, som på svenska har amputerats till ”Kärlek, Vänskap, Hat”.

Vår konklusion blev att en novell av Alice Munro inte är bara en förkortad och förenklad roman, det är en förtätad och koncentrerad beskrivning av tillsynes vardagliga situationer fulla av ödesdigra val, och med stärka känslor bubblande under ytan.
De bör läsas långsamt och med öppna sinnen. Ge dem tid!

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross

Donna Woolfolk Cross

Om historien om Johanna är sann är den helt fantastisk. Om den är påhittad, är den fortfarande bland de bästa romaner jag har läst. N V
Hon var en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckades överlista hela den katolska världen. Hon skaffade sig kunskap inom medeltida filosofi, religion och läkekonst. Hennes lysande begåvning förde henne på äventyrliga vägar till påvepalatset i Rom. Där drogs hon in i en virvel av politik, religion, kärlek och makt. En riskfylld tillvaro där livet ofta stod på spel.
När ödet såg till att Johanna blev vald till påve hade det förgångna hunnit ifatt henne - och det mest förbjudna var ett faktum ...
Påven Johanna är en storslagen historisk skildring fylld av kvinnlig list, romantik, mänsklig grymhet och maktbegär ... en imponerande och hisnande historisk resa som väcker många tankar hos läsaren. A K
Det är en färgstark roman om ett fascinerande kvinnoöde, som fängslar med sin dramatik och spänning rakt igenom de drygt 400 sidorna. V TJag avundas dig som har läsupplevelsen av Påven Johanna framför dig. N V

 Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross är en detaljrik historisk roman om en kvinna som brann för att studera och lära - i en tid när detta var en farlig, och över huvud taget inte möjlig, väg för kvinnor. Men den intelligenta, orädda unga Johanna trotsade det medeltida samhället och tog sin brors plats, när han brutalt dödades av härjande vikingar. I rollen som munken, och brodern, Johannes Anglicus begav hon sig till klostret Fulda och fortsatte där de präststudier som brodern tidigare påbörjat. I klostret visade hon sig vara ovanligt begåvad och blev särskilt duktig inom läkekonst. Efter en hel del förvecklingar och problem blev hon tvungen att lämna Fulda i smyg - och begav sig till Rom vilket länge varit hennes slutmål. Väl där fick hon tjänst som läkare och rådgivare i Vatikanen. Hon träffade också sin älskade, riddaren Gerold, igen...  

Vi var alla rörande överens om att Donna Woolfolk Cross, läraren i engelska som under sju år samlade material och skrev om denna omstridda kvinna, i och med det gjorde något viktigt och tidlöst. Viktigt, eftersom romanen handlar om alla människors rätt till utbildning och om att få bestämma över sig själv och tidlöst eftersom detta är frågor som är högaktuella än idag. Vi tycker alltså alla att Påven Johanna är läsvärd ur både ett historiskt och ett samtida perspektiv - men några av oss saknade de målande beskrivningar andra romaner ofta innehåller och upplevde den som något av en faktaspäckad lärobok.

Himmel över London av Håkan Nesser

Det börjar klockan 4.50 på Paddington Station i hjärtat av London. Eller också börjar det en septemberkväll 1968 på Trafalgar Square. Eller möjligen längre tillbaka ändå med en lögnaktig stins i staden K- och hans son. Det är en spionhistoria, eller kanske en kärlekshistoria, eller kanske någonting helt annat, och det mesta utspelar sig i London, den eviga staden. Om en döende mångmiljonär och hans tänkbara arvingar handlar det. Och om böcker: varför det inte går att vara utan dem. Om tiden som stjäl våra liv och hjärtats obotliga ensamhet handlar det också, och kanske är det rentav själva berättaren som är huvudperson. Men vem är berättaren?   "...en riktig bladvändare." SvD

Historien flätas ihop av flera parallella skeenden från olika tidsepoker. En man bjuder sin fru, hennes två barn och ett barn från en tidigare relation, till London. Han är döende och han är rik. En annan man har levt hela sitt liv i en liten småstad och önskar att han hade kommit iväg till London i sin ungdom med den enda kvinnan han någonsin älskat. Det finns också en spionhistoria med kopplingar till Prag. Om ni tror att detta verkat komplicerat, så vänta bara tills karaktärerna börja leva sitt eget liv, helt bortom författarens kontroll.  Då hjälper inte kartan i bokens inledning för att hänga med längre.

Detta  är en otroligt rolig bok. Man skrattar högt när de dråpliga scenerna avlöser varandra för den självupptagne och olidlige sonen i berättelsen.  Vi kom på oss själva med att läsa högt ur boken för att understryka de passager som fångat vår uppmärksamhet och kvällen när vi diskuterade Himmel över London var nog en av de mest skrattfyllda (och då ska ni veta att det skrattas mycket på våra träffar). 

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Johannes Anyuru

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde?

För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum.

Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell. Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv.

Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp

Vi är förvånansvärt överens om att utsidan på boken hade fått få av oss att välja den. Tacksamheten som uttrycktes över att vi ändå fått läsa den, var stor. Som vanligt finner vi en massa olika bottnar, vi reagerar på olika saker, men sällan har vi så samstämt sagt att en bok är suverän och måste läsas av alla. Var och en av oss skulle dela boken vidare med omsorg. Johannes har ett härligt språk med underbara beskrivningar, strofer som poesi, och det är tur för boken är stark. Vid samtalet efteråt berättar till och med någon att vissa sidor måste läsas fort för man orkar inte med smärtan. För det är en bok om smärta och kamp. Sonen som är berättaren, beskriver sitt liv, att aldrig passa in, att leva med en frånvarande far. Det är faderns berättelse, beskriven av honom själv i skrift, tolkad av sonen. Misshandel i hemmet från unga år, en strävan att komma bort men att ständigt ändå hamna i nya utsatta läge. Denna bok gör stundom fysiskt ont att läsa, och den bjuder möjligen på en berättelse som gör var och en av oss i gruppen ännu mer fast beslutna att det är invandrarpolitiken det är fel på, inte att Sverige tar emot flyktingar.

Detta är en bok alla ska läsa, inte borde, boken ska läsas av alla och en var.

Jag är bröderna Walker, av Jan Kjaerstad

Jan Kjaerstad

Odd Marius Walaker är en udda pojke i 1980-talets Oslo. Efter en olycka har hans sinnesförnimmelser blivit extremt rika och komplexa. Hans självkänsla har stegrats, och ingenting ter sig omöjligt för honom. Han utmanar sina lärare och ger sig erotiken i våld. Han fyller sin dagbok med skimrande anteckningar.


Ett drygt decennium senare är Odd Marius Walaker den mäktigaste mannen i Norge. Som talare kan han förhäxa sina åhörare, fånga dem med sin karisma. När han ställs inför en politisk kris av enorma proportioner återvänder han till ungdomsårens dagböcker för att finna den lösning som situationen kräver.

Oj, vilken bok! Tjock, och full av låååånga meningar och ovanliga ord. Uppfattningarna var absolut delade, men ingen var oberörda av denna ordström.


Vi har en regel i bokcirkeln at var och en skall försöka beskriva med ett ord den känsla boken har väckt. Denna gång blev resultatet bland annat: Optimism, störd, eufori, hormoner, fascination, skoskav...

Diskusjonen präglades av utrop som: ”Vilket språk!”, ”Vilka berättelser!”, ”Vilka personligheter!” Även om några tyckte mangeln på sammanhang och logik störde, och att Kjærstads maskulina hang till upprepning och briljering skavde. Vi pratade om hur författaren lyckas göra alla huvud- och bipersoner (och dem finns det gott om...) intressanta, och ge dem ”kött på benen”. Hur han börjar med en massa konstiga ord och alldeles otroliga historier, men sakta men säkert ger oss förklaringar som gör att vi accepterar och tycker historierna framstår som helt trovärdiga.

Hans målande miljöskildringar fick oss at känna det som om vi var med och gick Holoholo-expeditioner i Oslos bakgator.

Vi har tidigare reflekterat över hur spännande det är att genom skönlitteraturen få följa med in i någon annans huvud en stund. Och visst är det intressant at få uppleva världen ur en tonårspojkes perspektiv, även om några av oss tyckte det blev lite tröttsamt med alla den hormonstinne tonåringens fantasier...

De många små sidohistorierna och speciella orden kan kännas ologiska och svåra att greppa, men vi kom överens om att grejen är att släppa hämningarna och kontrollbehovet och ”go with the flow”. Bara njuta och inte fundera för mycket på ”vad menar han med det där?”.

Och sist, men inte minst har Bröderna Walker gett oss en massa nya, bra ord! En ottomansk bok som kanske får dig at fundera på vad livets kardinalfråga egentligen är!