Pojkflickan av Nina Bouraoui

Den badande bokklubben

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Denna gång inledde vi bokträffen med att bada i Oxevik!  Det var en sagolik kväll och vattnet låg helt stilla. Bäst vi låg där och guppade dök en säl upp och gjorde oss sällskap!

Efter denna naturupplevelse skulle vi ta oss an boken. Oj, oj vad de flesta hade haft det besvärligt med den. Det verkade som om många av oss hade längtat efter en bok att läsa i sängen innan läggdags; få en historia berättad, kunna identifiera sig med någon. Så blev inte fallet med ”Pojkflickan” för någon.

 ”Klaustrofobi”, ”alienation”, ”avstånd” var ord som nämndes under rundan. Någon fick lägga ner efter 15 sidor, någon efter halva. Boken har slängts i soffor, irriterat, upprört för att den inte släpper läsaren in på livet så att en på något enda vis kan identifiera sig eller få kontakt med Nina/ Brio/Ahmed från Frankrike och Algeriet. Någon tyckte författaren/huvudpersonen var för krävande och depressiv. Det var alltså en svårläst bok som inte lät sig läsas lojt.  De korta meningarna med ständiga upprepningar gjorde de flesta av oss helt snurriga i bollen.

Vad göra? I ren frustration provade några av oss att läsa texten högt och långsamt. Då hände något. Texten började öppna sig! Plötsligt kunde ett poetiskt djup uppfattas – som var nog så krävande – men också vackert och som slog an nya strängar hos oss. När vi så fick höra mer om Algeriet-kriget, kolonialtiden, motsättningarna mellan fransmän och algerier (men främst mellan de egna), attentatet på de Gaulle  - då kunde vi börja ana varför Nina Bouraoui  räknas som en av Frankrikes mest betydande författare och omnämns i Nobelpris-sammanhang. Vi skönjde att hon har försökt förmedla en slags omöjlig känsla av identitetskris eller den att befinna sig i ett ingenmansland mellan två kulturer. Genom formen på texten, sättet den är skriven på, får vi ta del av känslan att inte höra hemma någonstans;  att känna sig som arab – men tala franska, att se ut som en arab - men inte tala arabiska och att dessutom växla mellan att vara pojke och flicka. Det var komplext och det var jobbigt!

Vem vet om någon kommer ge boken en chans till – vi lämnade samtalet mer berikade och mindre frustrerade än när vi kom dit.

 - Kanske kan vi ta kontakt med varandra på facebook under läsningen nästa gång en text inte öppnar sig för oss för? Här hade vi behövt lässtöd!

PS. Den fungerade som tåg-läsning, DS.

Med livet framför sig av Emile Ajar

 Emile Ajar .......

Romain Gary, född 1914 i Ryssland (som Roman Kacew) och död 1980 (självmord) i Paris, författare, pilot, diplomat och filmregissör. Han skrev under flera pseudonymer, bland annat Emile Ajar och är den ende som vunnit litteraturpriset Prix Goncourt två gånger (under två olika namn).

Var, i sitt andra äktenskap, gift med den amerikanska skådespelaren Jean Seberg, med vilken han fick sonen Alexandre Diego Gary.

Med livet framför sig, har tolkats som en sorts självbiografi. Även om Romains egen barndom kanske inte exakt såg ut som Momos, så finns det troligen egna upplevelser som färgat boken. Mamman var ensamstående och judinna. Hon hade ambitioner för sonen som till stor del infriades. Han var en spännande person med ett starkt livsöde, som avslutade sitt liv med orden. "Det har varit roligt."

 

Känsla

Ett slag i solar plexus, värme, medkänsla, blandning av olika känslor (arg för att jag ville ha läst den för länge sedan), kärlek, sorg, ilska, bedragen, selfmade-made man = skapar sig själv, bisarr

Diskussionen

Boken är svår att ta till sig till en början. Den är tätt skriven och orden bara flödar. Kräver att man är koncentrerad. Språket är speciellt och till en början kan det kännas omöjligt att förstå. Bokens huvudperson Momo, som man också identifierar sig med, snappar upp allt som är runt omkring honom, utan att värdera det. Han blandar språkliga uttryck på ett alldeles eget sätt.

Ord som är högtravande blandas med vulgära. Fittknegare är ett träffande och egentligen väldigt bra ord, men grovt. Många fraser fastnar "hon var så rädd att jag inte vågade vara ensam". Flera har citat som vi läser högt för varandra.

Momo växer upp med Madame Rosa, en före detta prostituerad judinna som överlevt "ålderdomshemmen" i Tyskland och mot vilken han är obrottsligt lojal in i det sista. Det är en brokig samling människor som lever i kvarteren runtomkring. Alla ställer upp för varandra och det är en fantastisk mångkultur. Även sånt som är svårt, och det finns mycket misär i boken, berättas med en lätthet. Det är ändå ingen romantisering av fattigdomen, utan egentligen är det ju bara vardag för människorna i området. Boken har En starkt samhällskritisk ton som står sig än idag.

Vi konstaterade att man nästan ser historien framför sig som en film och googlar sedan fram att den har filmatiserats med Simone Signoret i rollen som Madame Rosa! Den filmen vill vi genast titta på tillsammans. 

Kärlek Vänskap Hat av Alice Munro

Det är mitt i maj när vi träffas för att diskutera Alice Munros noveller. Boktyckarna är ett gäng aktiva människor med många järn i elden, och som väntat är vi inte så många denna kväll. Det var med hänsyn till vårens alla aktiviteter som novellformatet valdes, ”det går ju snabbt och lätt att sluka några noveller” var tanken... Men tji fick vi!

Historierna är korta, och vid första anblicken har de ett alldagligt lättillgängligt innehåll, men Alice Munro fyller de korta berättelserna med så mycket handling, stämning och känsla att de måste läsas med koncentration och smältas långsamt.

Under diskussionen blev det tydligt för oss att de som hade läst boken snabbt upplevde den som överfladisk och lite tråkig, medan de som hade gett novellerna tid såg djupet och nyanserna och kände sig mycket gripna av stämningen och fascinerades av livssituationerna som beskrivs. Historierna har ofta et tydligt kvinnofokus. Oftast handlar de om någon som är i en övergångssituation, på väg någon stans, eller i färd med att ta livsavgörande beslut, medvetet eller av ren slump. Settingen känns lite gammaldags, men känslorna och situationerna är välbekanta och känns igen. Vi var överens om att noveller måste läsas på ett annat sett en romaner. Man måste ge dem tid. Några tyckte att det kändes lite frustrerande att man var så nära slutet redan i början, man skulle vilja vara i berättelsen längre.  Andra tyckte det var skönt att få en koncentrerad historia på överkomlig tid. Vi tyckte alla at det var lite svårt att ladda om mellan novellerna, att se dem som enstaka berättelser och inte bara hoppa direkt vidare till nästa. Vi var också överens om att titeln var dårligt översatt. Den är på engelska en strof från en ramsa: ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”, som på svenska har amputerats till ”Kärlek, Vänskap, Hat”.

Vår konklusion blev att en novell av Alice Munro inte är bara en förkortad och förenklad roman, det är en förtätad och koncentrerad beskrivning av tillsynes vardagliga situationer fulla av ödesdigra val, och med stärka känslor bubblande under ytan.
De bör läsas långsamt och med öppna sinnen. Ge dem tid!

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross

Donna Woolfolk Cross

Om historien om Johanna är sann är den helt fantastisk. Om den är påhittad, är den fortfarande bland de bästa romaner jag har läst. N V
Hon var en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckades överlista hela den katolska världen. Hon skaffade sig kunskap inom medeltida filosofi, religion och läkekonst. Hennes lysande begåvning förde henne på äventyrliga vägar till påvepalatset i Rom. Där drogs hon in i en virvel av politik, religion, kärlek och makt. En riskfylld tillvaro där livet ofta stod på spel.
När ödet såg till att Johanna blev vald till påve hade det förgångna hunnit ifatt henne - och det mest förbjudna var ett faktum ...
Påven Johanna är en storslagen historisk skildring fylld av kvinnlig list, romantik, mänsklig grymhet och maktbegär ... en imponerande och hisnande historisk resa som väcker många tankar hos läsaren. A K
Det är en färgstark roman om ett fascinerande kvinnoöde, som fängslar med sin dramatik och spänning rakt igenom de drygt 400 sidorna. V TJag avundas dig som har läsupplevelsen av Påven Johanna framför dig. N V

 Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross är en detaljrik historisk roman om en kvinna som brann för att studera och lära - i en tid när detta var en farlig, och över huvud taget inte möjlig, väg för kvinnor. Men den intelligenta, orädda unga Johanna trotsade det medeltida samhället och tog sin brors plats, när han brutalt dödades av härjande vikingar. I rollen som munken, och brodern, Johannes Anglicus begav hon sig till klostret Fulda och fortsatte där de präststudier som brodern tidigare påbörjat. I klostret visade hon sig vara ovanligt begåvad och blev särskilt duktig inom läkekonst. Efter en hel del förvecklingar och problem blev hon tvungen att lämna Fulda i smyg - och begav sig till Rom vilket länge varit hennes slutmål. Väl där fick hon tjänst som läkare och rådgivare i Vatikanen. Hon träffade också sin älskade, riddaren Gerold, igen...  

Vi var alla rörande överens om att Donna Woolfolk Cross, läraren i engelska som under sju år samlade material och skrev om denna omstridda kvinna, i och med det gjorde något viktigt och tidlöst. Viktigt, eftersom romanen handlar om alla människors rätt till utbildning och om att få bestämma över sig själv och tidlöst eftersom detta är frågor som är högaktuella än idag. Vi tycker alltså alla att Påven Johanna är läsvärd ur både ett historiskt och ett samtida perspektiv - men några av oss saknade de målande beskrivningar andra romaner ofta innehåller och upplevde den som något av en faktaspäckad lärobok.

Himmel över London av Håkan Nesser

Det börjar klockan 4.50 på Paddington Station i hjärtat av London. Eller också börjar det en septemberkväll 1968 på Trafalgar Square. Eller möjligen längre tillbaka ändå med en lögnaktig stins i staden K- och hans son. Det är en spionhistoria, eller kanske en kärlekshistoria, eller kanske någonting helt annat, och det mesta utspelar sig i London, den eviga staden. Om en döende mångmiljonär och hans tänkbara arvingar handlar det. Och om böcker: varför det inte går att vara utan dem. Om tiden som stjäl våra liv och hjärtats obotliga ensamhet handlar det också, och kanske är det rentav själva berättaren som är huvudperson. Men vem är berättaren?   "...en riktig bladvändare." SvD

Historien flätas ihop av flera parallella skeenden från olika tidsepoker. En man bjuder sin fru, hennes två barn och ett barn från en tidigare relation, till London. Han är döende och han är rik. En annan man har levt hela sitt liv i en liten småstad och önskar att han hade kommit iväg till London i sin ungdom med den enda kvinnan han någonsin älskat. Det finns också en spionhistoria med kopplingar till Prag. Om ni tror att detta verkat komplicerat, så vänta bara tills karaktärerna börja leva sitt eget liv, helt bortom författarens kontroll.  Då hjälper inte kartan i bokens inledning för att hänga med längre.

Detta  är en otroligt rolig bok. Man skrattar högt när de dråpliga scenerna avlöser varandra för den självupptagne och olidlige sonen i berättelsen.  Vi kom på oss själva med att läsa högt ur boken för att understryka de passager som fångat vår uppmärksamhet och kvällen när vi diskuterade Himmel över London var nog en av de mest skrattfyllda (och då ska ni veta att det skrattas mycket på våra träffar). 

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Johannes Anyuru

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde?

För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum.

Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell. Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv.

Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp

Vi är förvånansvärt överens om att utsidan på boken hade fått få av oss att välja den. Tacksamheten som uttrycktes över att vi ändå fått läsa den, var stor. Som vanligt finner vi en massa olika bottnar, vi reagerar på olika saker, men sällan har vi så samstämt sagt att en bok är suverän och måste läsas av alla. Var och en av oss skulle dela boken vidare med omsorg. Johannes har ett härligt språk med underbara beskrivningar, strofer som poesi, och det är tur för boken är stark. Vid samtalet efteråt berättar till och med någon att vissa sidor måste läsas fort för man orkar inte med smärtan. För det är en bok om smärta och kamp. Sonen som är berättaren, beskriver sitt liv, att aldrig passa in, att leva med en frånvarande far. Det är faderns berättelse, beskriven av honom själv i skrift, tolkad av sonen. Misshandel i hemmet från unga år, en strävan att komma bort men att ständigt ändå hamna i nya utsatta läge. Denna bok gör stundom fysiskt ont att läsa, och den bjuder möjligen på en berättelse som gör var och en av oss i gruppen ännu mer fast beslutna att det är invandrarpolitiken det är fel på, inte att Sverige tar emot flyktingar.

Detta är en bok alla ska läsa, inte borde, boken ska läsas av alla och en var.

Jag är bröderna Walker, av Jan Kjaerstad

Jan Kjaerstad

Odd Marius Walaker är en udda pojke i 1980-talets Oslo. Efter en olycka har hans sinnesförnimmelser blivit extremt rika och komplexa. Hans självkänsla har stegrats, och ingenting ter sig omöjligt för honom. Han utmanar sina lärare och ger sig erotiken i våld. Han fyller sin dagbok med skimrande anteckningar.


Ett drygt decennium senare är Odd Marius Walaker den mäktigaste mannen i Norge. Som talare kan han förhäxa sina åhörare, fånga dem med sin karisma. När han ställs inför en politisk kris av enorma proportioner återvänder han till ungdomsårens dagböcker för att finna den lösning som situationen kräver.

Oj, vilken bok! Tjock, och full av låååånga meningar och ovanliga ord. Uppfattningarna var absolut delade, men ingen var oberörda av denna ordström.


Vi har en regel i bokcirkeln at var och en skall försöka beskriva med ett ord den känsla boken har väckt. Denna gång blev resultatet bland annat: Optimism, störd, eufori, hormoner, fascination, skoskav...

Diskusjonen präglades av utrop som: ”Vilket språk!”, ”Vilka berättelser!”, ”Vilka personligheter!” Även om några tyckte mangeln på sammanhang och logik störde, och att Kjærstads maskulina hang till upprepning och briljering skavde. Vi pratade om hur författaren lyckas göra alla huvud- och bipersoner (och dem finns det gott om...) intressanta, och ge dem ”kött på benen”. Hur han börjar med en massa konstiga ord och alldeles otroliga historier, men sakta men säkert ger oss förklaringar som gör att vi accepterar och tycker historierna framstår som helt trovärdiga.

Hans målande miljöskildringar fick oss at känna det som om vi var med och gick Holoholo-expeditioner i Oslos bakgator.

Vi har tidigare reflekterat över hur spännande det är att genom skönlitteraturen få följa med in i någon annans huvud en stund. Och visst är det intressant at få uppleva världen ur en tonårspojkes perspektiv, även om några av oss tyckte det blev lite tröttsamt med alla den hormonstinne tonåringens fantasier...

De många små sidohistorierna och speciella orden kan kännas ologiska och svåra att greppa, men vi kom överens om att grejen är att släppa hämningarna och kontrollbehovet och ”go with the flow”. Bara njuta och inte fundera för mycket på ”vad menar han med det där?”.

Och sist, men inte minst har Bröderna Walker gett oss en massa nya, bra ord! En ottomansk bok som kanske får dig at fundera på vad livets kardinalfråga egentligen är!

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Muriel Barbery.

Renée Michel är portvakt i en ståtlig fastighet i Paris finare kvarter. Hon är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild av den vresiga och obildade portvakten med få intressen utöver katten och skräniga teveprogram. Tolvåriga Paloma Josse bor med sin familj i en paradvåning i samma hus. Hon är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig oälskad och har bestämt sig för att begå självmord på sin trettonårsdag. Renées och Palomas vägar korsas när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

Inte varje gång vi är helt eniga i gruppen, men detta var en bok som gav oss ett fånigt leende på läpparna. Ren och skär njutning att läsa. Språket, karaktärerna och historien, så välskrivet och fantastiskt presenterat. Egentligen är karaktären Renée fullständigt galen, och vi älskar det. Renée den purkna portvakstfrun som ingen egentligen ser, lever bakom sin dörr ett liv inte ens de rikaste lever. Älskar god mat och njuter av kultur. Utåt går tvn i portvaktslägenheten som en sorts alibi för att hon är trist och grå, men bakom den fasaden lever en kvinna som fullständigt förför oss med sina filosofiska funderingar och sitt fantastiska intellekt.
Ivern att veta mer och att ifrågasätta teser med andra teorier är häpnadsväckande för oss och vi lockas att prata om vårt eget lärande. Igelkottens elegans är för all den en feelgod bok, men den är också mer, de oväntade möten som ger vänner är ljuvliga, de karaktärerna är precis lika fantastiska som huvudpersonen.
Boken väcker en lust i oss. En vilja och vi pratar mycket om det, boken inte bara berör den engagerar. Varför läser vi inte mer? Varför ser vi inte mer japansk film? Hur lever man ut sina lustar, om än aldrig så oskyldiga, utan att andra reagerar. Vill vi inte alla egentligen vara en portvakt med ett hemligt rum? Bor det en portvakt i oss alla?
Behovet av att vara ensam, behovet av några få men riktiga vänner, behovet av riktiga samtal och så behovet av en god kopp te.
Boken får oss att vilja göra saker, vi vill uppleva mer, läsa mer, prata filosofi, ta reda på mer om oss själva.
Igelkottens elegans tar tid att läsa, den ska läsas långsamt och troligen behöver den läsas flera gånger, men läsa den, ja det ska man.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk.

Fotograf: Erik Nilsson
//En humoristisk och sorglig skildring av tre generationer judar i diasporan. Samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel är den judiska församlingen i Göteborg på väg att splittras. 13-årige Jacob befinner sig i konfliktens mitt. Ett knappt halvår efter hans Bar mitzva har hans föräldrar skiljt sig, mammans nya man flyttat in i huset och hans far- och morföräldrar slutat att prata med varandra. Och det värsta är ännu inte över.
"... en suverän debutroman som borde bli en bästsäljare ... Mendel-Enk hanterar suveränt sina uttryck, och vet att ett kommatecken eller en drastisk synonym på rätt ställe kan göra hela skillnaden mellan ett förstrött småleende och skrattparoxysmer ... En tidigare svensk roman med liknande elegans var Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula". Stephan Mendel-Enks "Tre apor" förtjänar en lika stor läsekrets och kommer säkerligen också att få det." Dagens Nyheter

"En värdig efterträdare till den judiska humortraditionen som Jerry Seinfeld och Woody Allen förädlat ... Skildring
en av judar i förskingringen är kärleksfullt dråplig och slagfärdig." Tara//


Den här boken delade oss mer eller mindre i tre läger. De som inte hade läst den, de som blev irriterade av den och de som faktiskt tyckte om den. Bland de som inte läst fanns både de som inte hunnit börja och de som påbörjat men inte slutföljt . Och bland de sistnämnda fanns de som verkligen försökt med blivit, just det, irriterade…De som tyckte om boken menade att den var intressant ur flera perspektiv. Som läsare får man följa med på en tidsresa till ett Göteborg inte så långt bak i tiden - men ändå helt annorlunda. Det är ett Göteborg speglat ur en judisk tonårspojkes perspektiv med församlingen, familjen och konflikter i centrum. Och ändå tycks huvudpersonen, tonårspojken Jacob, befinna sig mitt i alltihop mer eller mindre oberörd. Men det är han förstås inte. Boken speglar inte bara hur det är att leva i två parallella världar, den svenska och den judiska, utan också hur det är att vara tonåring – var som helst i världen. Som tonåring kan du säkert känna igen dig och som lite äldre tonåring får du en påminnelse om hur det var. En läsvärd bok för många alltså, om man kan låta bli att irriteras över…ja vad då

Det finns bara ett sätt att ta reda på vad Du tycker. Läs den.

Jag älskade honom av Anna Gavalda

Anna Gavalda

Chloé, trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar - eller älskade - sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloé upplever svärfadern som kall, sluten och patrialkalisk. Men påverkad av Chloés förtvivlan öppnar han sig för henne och berättar om de hemliga passionerna i sitt liv - hur han också älskat, och svikit.

Chloé är till en början inte särskilt intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom berörs hon och blir både utmanad och provocerad. Det uppstår en regelrätt ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel del moralism och omvända fördomar.

Genom Anna Gavaldas sedvanliga drastiska humor dras vi med in i en ung kvinnas och en gammal mans drömmar, förhoppningar, kärlekar och längtan - ömsom roade, ömsom rörda.

Kanske hade vi för stora förväntningar, Anna Gavalda har skrivit fantastiska böcker, men när ordet gick laget runt var det inte så uppmuntrande. Var och en ska fånga känslan med ett ord och ett återkommande var irritation.
Visst finns språket där, men det är som i en radioteater tack vare dialogen, kort och lite hackig.
Vems historia är det egentligen undrar vi. Hon kommer helt i skymundan när svärfadern tar över och pockar på uppmärksamhet. Ska vi tycka synd om honom? Försvarar han sonens handlingar genom att berätta om sin egen feghet?

Något vi reagerar på är översättningen. På norska heter boken "Jeg elsket henne " På franska, som är originalspråket har man valt formen som betyder både hon och han. "Jag älskade honom" kanske blir missvisande? Vi tror att det är Chloé historia vi ska läsa, i själva verket kanske det bara är starten. Svärfaderns historia kanske skulle vara i blickfånget?
Vi har ingen att fråga så vi får aldrig veta, men iakttagelsen är intressant och vi konstaterar än en gång att översättaren har en väldigt viktig roll.

Trots irritation och förvirring ledde boken till bra samtal. Nästan lite förvånade. Rader, meningar och händelser berättade i boken ger anledning till många frågeställningar. Stora frågor som otrohet, evig kärlek och att få vardag och uppskattning av den att fungera var bara några.

Frågor vi säkert inte lyft utan just denhär boken.

Vi kan bara säga : Läs den, det gjorde vi och efteråt var det väldigt bra.

Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Nicole Krauss
I en sliten lägenhet i Brooklyn bor Leo Gursky. Han är gammal, trött och ensam. Varje kväll knackar han i värmeledningen för att meddela grannen i lägenheten ovanför att han lever. I rockfickan har han en lapp där det står: MITT NAMN ÄR LEO GURSKY JAG HAR INGEN FAMILJ VAR SNÄLL OCH KONTAKTA PINELAWKYRKOGÅRDEN JAG HAR EN PLATS DÄR I DEN JUDISKA DELEN TACK FÖR HJÄLPEN.
Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.
Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme. (säger resencioner på nätet)


Nicole Krauss, kan skriva - ingen tvekan om det. Kärlekens historia kan sägas vara en märklig bok, en bok om kärlek men också livets villovägar.

Vi konstaterade att detta var en bok som ibland berörde oss, ofta förvirrade och irriterade oss och ibland väckte vår nyfikenhet. Ofta är det mer filosofi än berättelse, ibland många vackra ord, men inte så mycket röd tråd. Sammanfattningsvis hade vi mycket blandade känslor, kanske är boken mer ett konstverk än ett skönlitterärt verk?

Flera av oss var mycket fascinerade av det vackra språket i boken, andra inte alls. Däremot var vi tämligen eniga om att boken lämnade de flesta av oss i en lätt förvirring. Nicole har skapat en historia som har potential, men vi upplever den spretig. Med sina flera parallella, motsägelsefulla historier har den svårt att till fullo fånga vår uppmärksamhet. Vi fascineras, men blir aldrig riktigt fångade.

Inledningsvis i boken möter vi en gammal man, som vi tror skall bli bokens huvudperson. En otroligt charmig ensling som vi alla vill veta mer om och flera av oss tar till sitt hjärta. Dessvärre är han bara en liten del i det hela, flera av oss upplever att det sedan blir spretigt, och svårbegripligt. Boken hade vunnit på enkelhet i berättandet, lite färre spår och personer. Även slutet känns tillrättalagt, även om inte heller det är glasklart.

Någon av oss tänker försöka läsa boken igen, vi är tämligen överens att den troligen vinner på att sträckläsa, andra tänker begrava den i bokhyllan. Avslutningsvis är vi också helt oeniga huruvida vi kommer att läsa någon av författarinnans andra böcker. Några av oss är definitivt lockade, andra absolut inte.

Den glömda trädgården av Kate Morton.

Kate Morton.

// På sin 21-årsdag får Nell OConnor veta något som förändrat hennes liv. Många år senare bestämmer hon sig för att ta reda på hela sanningen och företar den långa resan från Australien till England. Sökandet för henne till Cornwalls vindpinade kust och det vackra herresätet Blackhurst Manor, som en gång ägdes av familjen Mountrachet.

När Nell dör ärver hennes barnbarn Cassandra ett litet hus på ägorna till Blackhurst Manor. Enligt ryktet döljer herresätet mörka hemligheter, hemligheter om den fördömda familjen Mountrachet. Men det är i Klippstugans bortglömda trädgård som Cassandra kommer hela den sällsamma historien på spåren ...

Den glömda trädgården är en oavbrutet spännande roman, vars handling utspelar sig på flera olika tidsplan parallellt. Lager för lager avtäcks en romantisk och gripande historia som under århundraden påverkat många människors liv.

Kate Morton är född 1976 och växte upp i sydöstra Queensland, Australien. Hon har studerat drama och engelsk litteratur och arbetar nu på en doktorsavhandling vid University of Queensland. Hon bor med man och två barn i Brisbane. Forum har tidigare utgivit hennes debutroman Dimmornas lek..//

Mystik, mull, glädje och balsam för själen är ord som dyker upp när vi talar om den här boken. Alla tycker är den är riktigt bra och läsvärd, även om någon menar att den var lite trögstartad. Det var dock innan hon hamnade i samma läshunger som oss andra – som lyckats med att både laga mat och äta upp densamma under pågående läsning! Att boken kan ta en liten stund att komma in i, insåg vi dock allihop och vi tror att det beror på att läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum redan från start. Vissa författare lyckas röra till det ordentligt genom att göra just så men vi är alla överens om att Kate Morton inte är en sådan. Hennes roman är så välskriven att hon istället lyckas knyta ihop det hela till en fängslande släktkrönika i sagans tecken. Som läsare kommer man nära kanske framförallt Cassandra, när man tillsammans med henne nystar upp hennes mormors och mormorsmors mysterier. Flera av oss kände samma sorg och saknad när boken tog slut, som man kände när samma sak skedde i barndomens absoluta bokslukarålder.
Som ni förstår är detta en bok vi varmt rekommenderar!

Sirila gentlemän sökes, av Karin Brunk Holmqvist.

Karin Brunk Holmqvist

Sirila gentlemän sökes. Vi är två ensamstående damer, 81 och 79 år, varav en är lite halt. Vi söker var sin manlig vän. Vi vill gärna att ni bor i Tomelilla eller dess närhet och har bil så ni kan köra oss till Kivik när fruktträden blommar. / Sista försöket /.

Nu börjar äventyret! Alma och Margit vet inte riktigt vad sirila betyder, men det ser bra ut i kontaktannonsen, och nu väntar de ivrigt på svar. I väntan på trevliga män vänder Alma och Margit upp och ner på Solgläntans äldreboende där de bor temporärt. Deras hus ska jämnas med marken av Tomelilla kommun och i väntan på lägenheter bor de på pensionärshemmet. Där väntar utmaningar: Den bitska föreståndaren Ulla vet inte vem hon tampas med när hon trilskas med damerna, och oppositionsrådet Kjell får också sina fiskar varma. Gamla damer sitter inte där man sätter dem!

En bok på lättskriven svenska. Historien är stundom tunn Språkligt är den ingen större sensation, ändå leder den till långa diskussioner. För vi gillar tanterna Alma och Margit, de är visserligen stereotyperna för tant, men de bryter också mot normen. De sirila gentlemännen kommer in i bokens slutskede så möjligen är titeln något missvisande. Vi enas också om att författaren trots att hon varit politiker, inte har koll på det kommunala förvaltningsarbetet. Samtidigt är det inte så viktigt just i den här historien, det är okej att sprida på politkerföraktet lite...bara ingen tror att det är verklighet....

Vårdhemmet Solgläntan känner vi igen oss i, det finns bra personal och det finns dålig, som i verkliga livet, allt är inte svart eller vitt. Även om boken så smått passerar som en bagatell är det de små detaljerna som höjer läsvärdet. När Margit och Alma blir som fnissiga flickor i sina tankar om män och sex. När trädgårdsgåsen får sitt täcke. När de köper sina första par byxor, eller blir ihjälskrämda för att senare bli poppis bland mopedisterna. Vi skrattar så vi viker oss dubbla över en planerad otrohetsscen som såklart går snett... Det är många underbara dråpligheter. Sirila gentlemän sökes är också en bok om vänskap. Om den vuxne sonen och sonhustrun som hjälper inte bara mamman utan också hennes grannfru. Om barnbarnet som trots sitt svarta hår, sin trumpna uppsyn och alla sladdar i öronen är väldigt glad i sin farmor. Men framför allt är det vänskapen mellan Margit och Alma. Vi pratar om alla ensamma gamla i samhället idag.

Boken lyfter våra egna tankar och fördomar om åldrandet, hur blir det när det är vår tur? Jämförelser görs med de "tanter" vi har runt oss idag. Hur är det att åldras idag och hur vill vi ha det. Vi enas om att vi också vill gå på datorkurser, översköljas av kultur och fantastiska trädgårdar, vi vill inte sitta i någon terapi. Vi hoppas och tror att 40-talisterna går före och banar väg.

Vill ni ha en lättsmällt bagatell som lämnar lite värmeavtryck i hjärteroten, då ska ni läsa Sirila gentlemän sökes.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

Mary Anne Shaffer

//Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sin nästa bok. Så får hon en dag ett brev från en man hon aldrig träffat, Dawsay Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen som under kriget varit ockuperad av nazisterna. Adams har hittat Juliets namn på försättsbladet till en bok av Charles Lamb och nu undrar han om hon känner till fler böcker av samme författare. Juliet och Dawsey Adams börjar brevväxla. Han berättar om öns läsecirkel, Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap, och snart har Juliet inlett brevväxling med flera av läsecirkelns medlemmar. Hon fängslas så av deras öden och berättelser om livet på ön att hon bestämmer sig för att åka dit. En resa som kommer att förändra hennes liv.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap kan läsas och uppskattas av alla. Mary Ann Shaffer har skapat en underbar samling karaktärer som man efter läsningens slut känner att man gärna hade umgåtts mer med. //


9 av 10 i gruppen var mycket förtjusta i denna bok, då törs man kanske skriva att vi tyckte om den. Trots att övriga jämförelser är omöjliga kände vi oss besläktade med personerna i boken, vi är ju också en bokcirkel, och nog tycker vi att vi borde heta något med litteratursällskap:-) Vi gillar boken för miljöskildringarna, man ser solen och känner värmen, men det är också underbara karaktärer som bjuder på faschinerande livsöden . Ochtrots att det kan vara lite rörigt med brevväxlingsformen är vi överens om att det i denna bok är en okej berättarform. Man gillar snart de olika människornas sätt att skriva och gillar dem av olika skäl. Det är en bok man gärna sträckläser. Den ger ett första intryck av feelgood och upplevs som mysig och lättsam. Samtidigt konstaterar vi att den inte är någon bagatell, ingen oviktig petitess. Det finns en historia bakom det mysiga. Det är en ganska brutal beskrivning av hur det var att leva på en ockuperad ö. Även om det är en skönlitterär historia tycker vi att det öppnar upp för nya insikter om andra världskriget, det blir en dimension till. Vi pratar krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet.

Vi pratar om det faktum att man lämnar bort barn i krig, skickar dem till säkerhet, vad det krävs och om vi idag skulle göra på samma sätt. Vi pratar också om hur man skapar överlevnadsstrategier, hur man med helt olika förutsättningar kan finna och uppskatta människor, platser och göromål man aldrig reflekterat över, innan katastrofen kom. Vi pratar om soldater som for lika illa som befolkningen, vi pratar om empati, om mod och ond bråd död. Flera av oss i gruppen har läst boken för andra gången och det är något vi rekommenderar, då ser man mer, man ser djupare och bortom, man tar det mörka i historien till sig på ett annat sätt. Boken är full av situationskomik, missförstånd, kärlek och brutalitet jag snuddar vid tanken på att säga att denna bok har allt. Men vi överlåter väl till er att avgöra det, för läsa den, det tycker vi ni ska göra.

Vägen av Cormac McCarthy.

Cormac McCarthy

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap.Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat ---
och varandra.
Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

"Vägen" är ännu en av dessa böcker som inte finns någon som helst enighet om i gruppen. Känslan för boken hos oss som läst är; magnifik, hopplös, via svärta och läskig. Det vi enas om är att språket är vackert, stundom poetisk så flera av oss tagit fram pennan, strukit under och läst om. Trots att miljöerna är sotsvarta och skildringarna likaså är det fantasieggande och vi berömmer McCarthys sätt att hantera ordet flera gånger.
Vi tror boken berör oss på olika sätt beroende på var i livet vi är. De med små barn tycker den är övermäktig och tänker på sina egna små.

Relationen pratar vi om, den mellan far och son, så innerlig, så hopplös, så krävande, ändå den enda möjliga och inte på något sätt utan konflikter och tvivel. Modern som förvann, hur kunde hon? Vad blevhennes val?

Den ständiga rädslan, närvarande på många sätt. De onda, kölden, hungern, döden som lurar bakom varje krök. De fasansfulla bilder som beskrivs när kannibalism får fäste och laglöshet råder...

Den stora frågan, vad som hänt vill vän av ordning veta, vad har lett fram till den totala katastrofen? Andra låter den ovetskapen kittla fantasin, tar sig tolkningsrätten själv helt enkelt.

Det är en otäck historia det är vi alla överens om men vi har tagit det otäcka på olika sätt. Från att leva med frysa och känna dofter, smida planer och försöka fundera ut vad man själv skulle göra i den situationen, till att distansera sig känslomässigt eller välja att inte läsa klart.
Otroligt spännande, läskigt så det inte går att läsa, ja det få bli vårt otydliga svar.. Så mycket olika åsikter om en och samma bok!!

Det finns egentligen bara en sak att göra om Du blir nyfiken efter detta. Läs den och bilda dig en egen uppfattning.

Blindheten av José Saramago.

José Saramago

Vad händer med ett samhälle när en plötslig blindhet utan påvisbara fysiologiska orsaker sprider sig bland befolkningen? Ögonläkaren som undersöker den först drabbade bländas, liksom alla hans patienter i väntrummet. De blinda, som blir allt fler, spärras in på ett sjukhus. Förhållandena förvärras och kampen om maten hårdnar. En person förblir dock seende -läkarens hustru: "Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej jag är helt enkelt den som föddes att se fasorna, ni känner dem och jag ser dem ..."

Blindheten är en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld. Men José Saramago hyser ändå hopp om att vi en dag ska leva i solidaritet och värdighet, att vi en dag ska se igen ...

"Blindheten av Nobelpristagaren José Saramago är minst lika spännande som någon av Stephen Kings bästa undergångsskildringar av USA, men mer sammansatt och stilistiskt fulländad." Göteborgs-Posten

"Saramgao har skapat en bild som är så påträngande att den inte har någon utgång." Svenska Dagbladet

Vi gav oss an en nobelpristagare igen, de flesta med rätt högt ställda förväntningar. Huruvida dessa förväntningar sen hade infriats visade det sig vara delade meningar om.

Vissa älskade boken och alla känslor den väckte, hur man närmast kunde känna stanken i sovsalen, och gripas av skräcken över att inte kunna försvara sig mot övergriparna. Man tyckte det säregna språket fångade in och höll fast, och att person- och miljöskildringarna var nyanserade och rika.

Andra tyckte inte alls de kom in i språket, det var otydligt och svårt och handlingen var för trög och enformig. Man irriterade sig över at det inte hände något konstruktivt, och att man inte fick någon bra förklaring till varför blindheten drabbade.

Det skall nämnas att Saramagos sätt att skriva är mycket speciellt, helt utan respekt för vedertagen användning av tecken som punkt och komma. Några fann detta störande, och tyckte det gjorde det svårt att förstå till exempel dialoger, andra tyckte det var medryckande och gav ett intressant flyt till historien.

De flesta av oss såg mycket symbolik i boken och kände att den nog kan tolkas på många olika sätt, men vi kom inte riktig överens om hur. Ligger det någon bestämd betydning i urvalet av människor i den lilla gruppen vi lär känna? Var blindheten ett straff? Eller ett försök att upplysa? Varför fick läkarens fru behålla synen?

Afrodites klinik för motvilliga älskande.

Marika Cobbold Hjörne.

Kvinnor drömmer om den stora dagen. Vi gifter oss och gifter om oss och skilsmässostatistiken stiger. Varje brud, varje gång säger: "Denna gång blir det annorlunda."
Afrodites klinik för motvilliga älskande är inte självbiografisk. Men min egen erfarenhet har inspirerat mig till att skriva boken om Rebecca och Afrodite.

På Olympos skrattar Eros åt människan. I London kan kärleksromanförfattaren Rebecca Finch plötsligt inte svara när hon ska ge äktenskapsråd. Hon säger till medierna att hennes bästsäljande romaner är lögn, och medan Eros skrattar rasar hans mor, kärleksgudinnan Afrodite, då hennes lärjunge har svikit. Hon måste visa vem som bestämmer: Rebecca ska föras ihop med den mest olämpliga man som finns. Eros pilar ska regna över Rebecca och hon måste erkänna att kärleken vinner. Afrodites auktoritet är återställd, på Olympos och bland människorna.
Och på Olympos skrattar Eros.












En lättläst bagatell att fnissa åt och känna igen sig i, eller en trögflytande historia med allt för mycket ord och svammel. Att Afrodites klinik för motvilliga älskande inte har något djup och inte är något annat är en lättläst novell är vi alla överens om, det är sedan åsikterna skiljer sig åt.
Vissa har uppskattat den uppdelning som gjort av kapitel om varje människa och om gudarna. Att det stört rytmen i boken tyckte istället någon.
De som uppskattar boken pratar om igenkänning, dråpligheter, egna tvångstankar och tro eller inte tro på kärleken. Vi skrattar åt att livet bland gudarna som inte skiljer sig nämnvärt från oss på jorden. Det är samma vassa armbågar, samma klantar och samma längtan efter att uppnå något.

De som inte uppskattat den lika mycket,tycker den är jobbig men pratar också om igenkänning. De tycker att det är för mycket onödiga ord utfyllnad helt enkelt. Någon hade också hittat ordspråk som inte var korrekta, vi sköt det ansvaret på översättaren..

En sak är vi rörande överens om, huvudpersonens "låtsaskompis" som dyker upp i nödsituationer, är helt klockren. Vi skrattar åt de analyser och samtal som förekommer dem emellan och åter är det igenkänning vi pratar om. Även om naturligtvis ingen i sällskapet erkänner att det har en clown på axeln.
Vi enas om att detta inte är en djupsinnig bok utan verklig förströelse, vad man tycker om den ligger hos läsaren att avgöra.

Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom.

Mitch Albom

Morrie Schwartz var Mitch Allboms favoritprofessor, hans mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten men det dröjer tjugo år innan han hör av sig. Av en händelse får han se sin gamle sociologiprofessor på teve; Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinnes briljans och inte hans lust att leva ända till slutet.

Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag - precis som under studieåren. De samtalar om kärlek,äktenskap, känslor, förlåtelse, saknad och död. Deras pånyttfödda vänskap blir till en sista föreläsning fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva.

Tisdagar med Morrie har några år på nacken, vi tycker att det känns Ändå är det en högaktuell bok som berör. Morries visdom är det ingen tvekan om. Visst önskar man vara så klok under sin livstid, så man lever ända tills man dör. Det är ett fint upplägg med de olika avsnitten, vänskap, kärlek o s v. Somliga små citat etsar sig fast och vi bär dem med oss. Samtalet kretsar till att vi borde tänka på döden oftare, eller vi borde förhålla oss till döden, eller för alla del andra stora förändringar i livet. Det är lätt att missa att det är livet som drar förbi med vardag och tristess.
Tisdagar med Morrie är en lättläst bok. Det har skrivits fler i ämnet med än mer djup, kanske passar den här att läsa om man tycker ämnet är svårt och obehagligt.

Vi var inte riktigt överens när det kom till författarens roll. Står han ivägen och tar onödig plats för Morrie som är den intressante personen i historien?
Eller är det, hemska tanke, så att fördomar om just Amerikaner tar över? Är han ego när han beskriver sitt liv när de båda möts igen? Eller får vi i själva verket följa hans resa från självupptagen journalist med prioriteringar på jobb och status, till journalisten som vaknar till insikt om att man måste våga leva livet också. Det ligger i betraktarens öga.

Vi är överens om att detta är en läsvärd bok.

Flyga drake av Khaled Hosseini.

Kalhed Hosseini.

//Amir och Hassan växer upp som bästa vänner under en omvälvande tid i Kabul. Trots att de uppfostras sida vid sida lever de i två helt skilda världar. Amir är son till en framstående välbärgad man, medan Hassan, som är son till Amirs fars tjänare, tillhör det fattiga och lågt stående hazarfolket. Hassan gör allt för Amir, han försvarar honom i alla lägen, men när Amir en dag får chansen att återgälda Hassans totala lojalitet sviker han.

Flyga drake är en gripande roman om vänskap, svek och lojalitet. Den handlar om banden mellan fäder och söner och fädernas makt över sina söner - deras kärlek, uppoffringar och lögner. I bakgrunden står historiska händelser som inte tidigare berättats på detta sätt, boken tar oss från ett vackert och välmående Afghanistan rikt på kultur till det ödelagda land som det är idag. ” //

Nu blev det succé. Vi tyckte att boken var bra, läsvärd, intressant och fängslande.
Intressanta var att vi alla reagerade på olika saker i boken.
Somliga tyckte att författarens sätt att använda sig av afghanska ord i sin beskrivning gav en ökad läsupplevelse då andra tyckte att detta gjorde läsandet svårare och förstörde läsupplevelsen.

Vissa tyckte boken måste spegla mycket omsorgsfullt det Afghanistan som fanns då(innan kriget) och nu men andra blev tveksamma om den gjorde det och hur den möjligen kan göra det i och med att författaren inte var i Afghanistan under denna tid.

Karakterna i boken väckte mycket olika känslor hos oss. Baba är en karaktär som vi både gillade och besvärades av. Vi har mycket sympati för Amir och Hassan som var fångna i en situation som de inte har någon möjlighet att påverka, styra eller förstå.

Vi rekommenderar alla att läsa Flyga drake och är alla överens om att vi vill läsa Khaled Husseinis andra bok Tusen Strålande Solar.

Hon älskade av Helena Henschen.

Helena Henschen

//Hon älskade är Helena Henschens berättelse om sin farmor Signe Thiel, född 1885 och dotter till den kände bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern och överklassflickan som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och socialister och deltar i kampen för ett nytt samhälle. Hon engagerar sig i kvinnosaksfrågan, blir ordförande för Fredrika Bremerförbundets Stockholmsavdelning och rör sig i kretsen runt Ellen Key. Signe är judinna och under andra världskriget deltar hon i uppbyggnaden av något som skulle bli en svensk motståndsrörelse. I sitt hem Rosenvik på Djurgården gömmer hon judiska flyktingar.

Men hon är också nattens drottning och hennes starkaste drivkraft är kärleken. Den löper som en röd och brinnande tråd genom hennes liv. Hon får sex barn och gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den redan gifte tyske hjärnforskaren och psykiatern Oskar Vogt. När Signe dör 1969 uppfyller man hennes önskan att på hennes gravsten låta gravera in orden Hon älskade. //

Vi tror att Hon älskade hade kunnat bli en bra bok. Signe är en intressant person, historien utspelas i en tidsepok när mycket händer. Men boken förmår inte fånga det. Vi förstår, tror vi, Helena Henschens vilja att föra Signes historia vidare och på så sätt kanske förstå sin farmor. Men varför väljer hon att långa stycke varva med sina egna fantasier? Det stökar till och hackar sönder tycker vi. Boken blir slätstruken och ointressant. Som om det första 100 sidorna är förord och sedan kommer en historia, säger någon i gruppen.

Om författaren inte hade nog fakta för perioder i Signes liv borde de kortats ned och inte fyllts på med fiktiva historier.

Boken lyckas inte förmedla miljöer, karaktärer eller känslor, det faller platt.

Hon älskade INTE, säger vi. Möjligen var hon rädd för ensamheten. Hon gifte om sig, skaffade många barn och levde med Oscar, gift man. Men i all denna kamp för att inte vara ensam övergav hon barnen och de förstår vi inte. Hur lyckades hon behålla sin plats i societeten när hon gifte och skilde sig flera gånger? Hur försörjde hon sig? Levde på pappas pengar kanske enas vi om.

Ett bortskämt rikemansbarn som flirtade med revulotionärerna? Bilden klarnar inte, tyvärr.

Nej, blir det gemensamma omdömet, den här boken hade mer att önska. Vi gillar helt enkelt inte Helena Henschens sätt att skriva.

Signe och Oscar.

Bilder från nätet.

Nästa bok blir; Flyga drake av Khaled Hosseini