
Historierna är korta, och vid första anblicken har de ett
alldagligt lättillgängligt innehåll, men Alice Munro fyller de korta berättelserna
med så mycket handling, stämning och känsla att de måste läsas med koncentration och smältas långsamt.
Under diskussionen blev det tydligt för oss att de som hade
läst boken snabbt upplevde den som överfladisk och lite tråkig, medan de som
hade gett novellerna tid såg djupet och nyanserna och kände sig mycket gripna
av stämningen och fascinerades av livssituationerna som beskrivs. Historierna
har ofta et tydligt kvinnofokus. Oftast handlar de om någon som är i en
övergångssituation, på väg någon stans, eller i färd med att ta livsavgörande
beslut, medvetet eller av ren slump. Settingen känns lite gammaldags, men
känslorna och situationerna är välbekanta och känns igen. Vi var överens om att
noveller måste läsas på ett annat sett en romaner. Man måste ge dem tid. Några
tyckte att det kändes lite frustrerande att man var så nära slutet redan i
början, man skulle vilja vara i berättelsen längre. Andra tyckte det var skönt att få en
koncentrerad historia på överkomlig tid. Vi tyckte alla at det var lite svårt
att ladda om mellan novellerna, att se dem som enstaka berättelser och inte
bara hoppa direkt vidare till nästa. Vi var också överens om att titeln var
dårligt översatt. Den är på engelska en strof från en ramsa: ”Hateship,
Friendship, Courtship, Loveship, Marriage”, som på svenska har amputerats till
”Kärlek, Vänskap, Hat”.
Vår konklusion blev att en novell av Alice Munro inte är bara
en förkortad och förenklad roman, det är en förtätad och koncentrerad
beskrivning av tillsynes vardagliga situationer fulla av ödesdigra val, och med
stärka känslor bubblande under ytan.
De bör läsas långsamt och med öppna sinnen. Ge dem tid!
De bör läsas långsamt och med öppna sinnen. Ge dem tid!