Jag är bröderna Walker, av Jan Kjaerstad

Jan Kjaerstad

Odd Marius Walaker är en udda pojke i 1980-talets Oslo. Efter en olycka har hans sinnesförnimmelser blivit extremt rika och komplexa. Hans självkänsla har stegrats, och ingenting ter sig omöjligt för honom. Han utmanar sina lärare och ger sig erotiken i våld. Han fyller sin dagbok med skimrande anteckningar.


Ett drygt decennium senare är Odd Marius Walaker den mäktigaste mannen i Norge. Som talare kan han förhäxa sina åhörare, fånga dem med sin karisma. När han ställs inför en politisk kris av enorma proportioner återvänder han till ungdomsårens dagböcker för att finna den lösning som situationen kräver.

Oj, vilken bok! Tjock, och full av låååånga meningar och ovanliga ord. Uppfattningarna var absolut delade, men ingen var oberörda av denna ordström.


Vi har en regel i bokcirkeln at var och en skall försöka beskriva med ett ord den känsla boken har väckt. Denna gång blev resultatet bland annat: Optimism, störd, eufori, hormoner, fascination, skoskav...

Diskusjonen präglades av utrop som: ”Vilket språk!”, ”Vilka berättelser!”, ”Vilka personligheter!” Även om några tyckte mangeln på sammanhang och logik störde, och att Kjærstads maskulina hang till upprepning och briljering skavde. Vi pratade om hur författaren lyckas göra alla huvud- och bipersoner (och dem finns det gott om...) intressanta, och ge dem ”kött på benen”. Hur han börjar med en massa konstiga ord och alldeles otroliga historier, men sakta men säkert ger oss förklaringar som gör att vi accepterar och tycker historierna framstår som helt trovärdiga.

Hans målande miljöskildringar fick oss at känna det som om vi var med och gick Holoholo-expeditioner i Oslos bakgator.

Vi har tidigare reflekterat över hur spännande det är att genom skönlitteraturen få följa med in i någon annans huvud en stund. Och visst är det intressant at få uppleva världen ur en tonårspojkes perspektiv, även om några av oss tyckte det blev lite tröttsamt med alla den hormonstinne tonåringens fantasier...

De många små sidohistorierna och speciella orden kan kännas ologiska och svåra att greppa, men vi kom överens om att grejen är att släppa hämningarna och kontrollbehovet och ”go with the flow”. Bara njuta och inte fundera för mycket på ”vad menar han med det där?”.

Och sist, men inte minst har Bröderna Walker gett oss en massa nya, bra ord! En ottomansk bok som kanske får dig at fundera på vad livets kardinalfråga egentligen är!

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Muriel Barbery.

Renée Michel är portvakt i en ståtlig fastighet i Paris finare kvarter. Hon är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild av den vresiga och obildade portvakten med få intressen utöver katten och skräniga teveprogram. Tolvåriga Paloma Josse bor med sin familj i en paradvåning i samma hus. Hon är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig oälskad och har bestämt sig för att begå självmord på sin trettonårsdag. Renées och Palomas vägar korsas när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

Inte varje gång vi är helt eniga i gruppen, men detta var en bok som gav oss ett fånigt leende på läpparna. Ren och skär njutning att läsa. Språket, karaktärerna och historien, så välskrivet och fantastiskt presenterat. Egentligen är karaktären Renée fullständigt galen, och vi älskar det. Renée den purkna portvakstfrun som ingen egentligen ser, lever bakom sin dörr ett liv inte ens de rikaste lever. Älskar god mat och njuter av kultur. Utåt går tvn i portvaktslägenheten som en sorts alibi för att hon är trist och grå, men bakom den fasaden lever en kvinna som fullständigt förför oss med sina filosofiska funderingar och sitt fantastiska intellekt.
Ivern att veta mer och att ifrågasätta teser med andra teorier är häpnadsväckande för oss och vi lockas att prata om vårt eget lärande. Igelkottens elegans är för all den en feelgod bok, men den är också mer, de oväntade möten som ger vänner är ljuvliga, de karaktärerna är precis lika fantastiska som huvudpersonen.
Boken väcker en lust i oss. En vilja och vi pratar mycket om det, boken inte bara berör den engagerar. Varför läser vi inte mer? Varför ser vi inte mer japansk film? Hur lever man ut sina lustar, om än aldrig så oskyldiga, utan att andra reagerar. Vill vi inte alla egentligen vara en portvakt med ett hemligt rum? Bor det en portvakt i oss alla?
Behovet av att vara ensam, behovet av några få men riktiga vänner, behovet av riktiga samtal och så behovet av en god kopp te.
Boken får oss att vilja göra saker, vi vill uppleva mer, läsa mer, prata filosofi, ta reda på mer om oss själva.
Igelkottens elegans tar tid att läsa, den ska läsas långsamt och troligen behöver den läsas flera gånger, men läsa den, ja det ska man.