En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Johannes Anyuru

Han är en ung man som sitter i en fängelsecell i Zambia. Hur har han hamnat där? Vilket kommer att bli hans öde?

För inte så länge sedan var hans högsta dröm att en dag få bli pilot i Ugandas flygvapen. Allt såg så lovande ut. Han hade fått komma till Grekland för att utbildas på den Hellenska Flygvapenakademin i Dekelia, strax utanför Aten. Men så, den 26 januari 1971, nås han av beskedet att det skett en statskupp i hemlandet. Idi Amin har gripit makten. Kort därefter ställs samtliga ugandiska flygkadetter inför ett ultimatum.

Amins statsapparat har skickat ett flygplan för att hämta hem dem. Det är i den stunden han fattar sitt livs viktigaste beslut: att hoppa av och söka asyl i Grekland. Efter det går inget som han tänkt sig. Han saknar att flyga, finner ingen mening i tillvaron, och förtvivlad tackar han ja till att åka till Lusaka i Zambia för att ta anställning som besprutningspilot. Men så fort han anländer i landet arresteras han och placeras i en cell. Snart blir han varse att han ska utvisas, men de säger inte vart. Om de skickar honom tillbaka till Uganda kommer han att åtalas för landsförräderi, om de skickar honom till Europa kanske han inte ens släpps in. Han är på flykt, han är statslös - han kämpar för sitt liv.

Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp

Vi är förvånansvärt överens om att utsidan på boken hade fått få av oss att välja den. Tacksamheten som uttrycktes över att vi ändå fått läsa den, var stor. Som vanligt finner vi en massa olika bottnar, vi reagerar på olika saker, men sällan har vi så samstämt sagt att en bok är suverän och måste läsas av alla. Var och en av oss skulle dela boken vidare med omsorg. Johannes har ett härligt språk med underbara beskrivningar, strofer som poesi, och det är tur för boken är stark. Vid samtalet efteråt berättar till och med någon att vissa sidor måste läsas fort för man orkar inte med smärtan. För det är en bok om smärta och kamp. Sonen som är berättaren, beskriver sitt liv, att aldrig passa in, att leva med en frånvarande far. Det är faderns berättelse, beskriven av honom själv i skrift, tolkad av sonen. Misshandel i hemmet från unga år, en strävan att komma bort men att ständigt ändå hamna i nya utsatta läge. Denna bok gör stundom fysiskt ont att läsa, och den bjuder möjligen på en berättelse som gör var och en av oss i gruppen ännu mer fast beslutna att det är invandrarpolitiken det är fel på, inte att Sverige tar emot flyktingar.

Detta är en bok alla ska läsa, inte borde, boken ska läsas av alla och en var.