Kärlekens historia av Nicole Krauss.

Nicole Krauss
I en sliten lägenhet i Brooklyn bor Leo Gursky. Han är gammal, trött och ensam. Varje kväll knackar han i värmeledningen för att meddela grannen i lägenheten ovanför att han lever. I rockfickan har han en lapp där det står: MITT NAMN ÄR LEO GURSKY JAG HAR INGEN FAMILJ VAR SNÄLL OCH KONTAKTA PINELAWKYRKOGÅRDEN JAG HAR EN PLATS DÄR I DEN JUDISKA DELEN TACK FÖR HJÄLPEN.
Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.
Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme. (säger resencioner på nätet)


Nicole Krauss, kan skriva - ingen tvekan om det. Kärlekens historia kan sägas vara en märklig bok, en bok om kärlek men också livets villovägar.

Vi konstaterade att detta var en bok som ibland berörde oss, ofta förvirrade och irriterade oss och ibland väckte vår nyfikenhet. Ofta är det mer filosofi än berättelse, ibland många vackra ord, men inte så mycket röd tråd. Sammanfattningsvis hade vi mycket blandade känslor, kanske är boken mer ett konstverk än ett skönlitterärt verk?

Flera av oss var mycket fascinerade av det vackra språket i boken, andra inte alls. Däremot var vi tämligen eniga om att boken lämnade de flesta av oss i en lätt förvirring. Nicole har skapat en historia som har potential, men vi upplever den spretig. Med sina flera parallella, motsägelsefulla historier har den svårt att till fullo fånga vår uppmärksamhet. Vi fascineras, men blir aldrig riktigt fångade.

Inledningsvis i boken möter vi en gammal man, som vi tror skall bli bokens huvudperson. En otroligt charmig ensling som vi alla vill veta mer om och flera av oss tar till sitt hjärta. Dessvärre är han bara en liten del i det hela, flera av oss upplever att det sedan blir spretigt, och svårbegripligt. Boken hade vunnit på enkelhet i berättandet, lite färre spår och personer. Även slutet känns tillrättalagt, även om inte heller det är glasklart.

Någon av oss tänker försöka läsa boken igen, vi är tämligen överens att den troligen vinner på att sträckläsa, andra tänker begrava den i bokhyllan. Avslutningsvis är vi också helt oeniga huruvida vi kommer att läsa någon av författarinnans andra böcker. Några av oss är definitivt lockade, andra absolut inte.