Chloé, trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar - eller älskade - sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloé upplever svärfadern som kall, sluten och patrialkalisk. Men påverkad av Chloés förtvivlan öppnar han sig för henne och berättar om de hemliga passionerna i sitt liv - hur han också älskat, och svikit.
Chloé är till en början inte särskilt intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom berörs hon och blir både utmanad och provocerad. Det uppstår en regelrätt ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel del moralism och omvända fördomar.
Genom Anna Gavaldas sedvanliga drastiska humor dras vi med in i en ung kvinnas och en gammal mans drömmar, förhoppningar, kärlekar och längtan - ömsom roade, ömsom rörda.
Kanske hade vi för stora förväntningar, Anna Gavalda har skrivit fantastiska böcker, men när ordet gick laget runt var det inte så uppmuntrande. Var och en ska fånga känslan med ett ord och ett återkommande var irritation.
Visst finns språket där, men det är som i en radioteater tack vare dialogen, kort och lite hackig.
Vems historia är det egentligen undrar vi. Hon kommer helt i skymundan när svärfadern tar över och pockar på uppmärksamhet. Ska vi tycka synd om honom? Försvarar han sonens handlingar genom att berätta om sin egen feghet?
Chloé är till en början inte särskilt intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom berörs hon och blir både utmanad och provocerad. Det uppstår en regelrätt ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel del moralism och omvända fördomar.
Genom Anna Gavaldas sedvanliga drastiska humor dras vi med in i en ung kvinnas och en gammal mans drömmar, förhoppningar, kärlekar och längtan - ömsom roade, ömsom rörda.
Kanske hade vi för stora förväntningar, Anna Gavalda har skrivit fantastiska böcker, men när ordet gick laget runt var det inte så uppmuntrande. Var och en ska fånga känslan med ett ord och ett återkommande var irritation.
Visst finns språket där, men det är som i en radioteater tack vare dialogen, kort och lite hackig.
Vems historia är det egentligen undrar vi. Hon kommer helt i skymundan när svärfadern tar över och pockar på uppmärksamhet. Ska vi tycka synd om honom? Försvarar han sonens handlingar genom att berätta om sin egen feghet?
Något vi reagerar på är översättningen. På norska heter boken "Jeg elsket henne " På franska, som är originalspråket har man valt formen som betyder både hon och han. "Jag älskade honom" kanske blir missvisande? Vi tror att det är Chloé historia vi ska läsa, i själva verket kanske det bara är starten. Svärfaderns historia kanske skulle vara i blickfånget?
Vi har ingen att fråga så vi får aldrig veta, men iakttagelsen är intressant och vi konstaterar än en gång att översättaren har en väldigt viktig roll.
Vi har ingen att fråga så vi får aldrig veta, men iakttagelsen är intressant och vi konstaterar än en gång att översättaren har en väldigt viktig roll.
Trots irritation och förvirring ledde boken till bra samtal. Nästan lite förvånade. Rader, meningar och händelser berättade i boken ger anledning till många frågeställningar. Stora frågor som otrohet, evig kärlek och att få vardag och uppskattning av den att fungera var bara några.
Frågor vi säkert inte lyft utan just denhär boken.
Vi kan bara säga : Läs den, det gjorde vi och efteråt var det väldigt bra.
2 kommentarer:
I boken så är det han som säger: Jag älskade henne. , så den norska översättningen är nog den riktigta.
Jag tyckte också att själva historien fick en mer spännande vinkling om man betraktar den ur hans perspektiv.
Men det var länge sedan jag läste den och det är ju inge bok som stannar kvar men ger en härlig läsupplevelse för stunden.
http://www.dn.se/kultur-noje/alskarinna-forsvann-pa-vagen-till-svenska-lasare
Här finns lite grundfakta hur bokens svenska titel kom till. Och hur titeln blev i andra länder.
Skicka en kommentar