30 juni 2014

Pojkflickan av Nina Bouraoui

Den badande bokklubben

”Pojkflickan” av Nina Bouraoui

Denna gång inledde vi bokträffen med att bada i Oxevik!  Det var en sagolik kväll och vattnet låg helt stilla. Bäst vi låg där och guppade dök en säl upp och gjorde oss sällskap!
Efter denna naturupplevelse skulle vi ta oss an boken. Oj, oj vad de flesta hade haft det besvärligt med den. Det verkade som om många av oss hade längtat efter en bok att läsa i sängen innan läggdags; få en historia berättad, kunna identifiera sig med någon. Så blev inte fallet med ”Pojkflickan” för någon.
 ”Klaustrofobi”, ”alienation”, ”avstånd” var ord som nämndes under rundan. Någon fick lägga ner efter 15 sidor, någon efter halva. Boken har slängts i soffor, irriterat, upprört för att den inte släpper läsaren in på livet så att en på något enda vis kan identifiera sig eller få kontakt med Nina/ Brio/Ahmed från Frankrike och Algeriet. Någon tyckte författaren/huvudpersonen var för krävande och depressiv. Det var alltså en svårläst bok som inte lät sig läsas lojt.  De korta meningarna med ständiga upprepningar gjorde de flesta av oss helt snurriga i bollen.
Vad göra? I ren frustration provade några av oss att läsa texten högt och långsamt. Då hände något. Texten började öppna sig! Plötsligt kunde ett poetiskt djup uppfattas – som var nog så krävande – men också vackert och som slog an nya strängar hos oss. När vi så fick höra mer om Algeriet-kriget, kolonialtiden, motsättningarna mellan fransmän och algerier (men främst mellan de egna), attentatet på de Gaulle  - då kunde vi börja ana varför Nina Bouraoui  räknas som en av Frankrikes mest betydande författare och omnämns i Nobelpris-sammanhang. Vi skönjde att hon har försökt förmedla en slags omöjlig känsla av identitetskris eller den att befinna sig i ett ingenmansland mellan två kulturer. Genom formen på texten, sättet den är skriven på, får vi ta del av känslan att inte höra hemma någonstans;  att känna sig som arab – men tala franska, att se ut som en arab - men inte tala arabiska och att dessutom växla mellan att vara pojke och flicka. Det var komplext och det var jobbigt!
Vem vet om någon kommer ge boken en chans till – vi lämnade samtalet mer berikade och mindre frustrerade än när vi kom dit.
 - Kanske kan vi ta kontakt med varandra på facebook under läsningen nästa gång en text inte öppnar sig för oss för? Här hade vi behövt lässtöd!


PS. Den fungerade som tåg-läsning, DS.

Inga kommentarer: