21 sep. 2010

Afrodites klinik för motvilliga älskande.

Marika Cobbold Hjörne.

Kvinnor drömmer om den stora dagen. Vi gifter oss och gifter om oss och skilsmässostatistiken stiger. Varje brud, varje gång säger: "Denna gång blir det annorlunda."
Afrodites klinik för motvilliga älskande är inte självbiografisk. Men min egen erfarenhet har inspirerat mig till att skriva boken om Rebecca och Afrodite.

På Olympos skrattar Eros åt människan. I London kan kärleksromanförfattaren Rebecca Finch plötsligt inte svara när hon ska ge äktenskapsråd. Hon säger till medierna att hennes bästsäljande romaner är lögn, och medan Eros skrattar rasar hans mor, kärleksgudinnan Afrodite, då hennes lärjunge har svikit. Hon måste visa vem som bestämmer: Rebecca ska föras ihop med den mest olämpliga man som finns. Eros pilar ska regna över Rebecca och hon måste erkänna att kärleken vinner. Afrodites auktoritet är återställd, på Olympos och bland människorna.
Och på Olympos skrattar Eros.













En lättläst bagatell att fnissa åt och känna igen sig i, eller en trögflytande historia med allt för mycket ord och svammel. Att Afrodites klinik för motvilliga älskande inte har något djup och inte är något annat är en lättläst novell är vi alla överens om, det är sedan åsikterna skiljer sig åt.
Vissa har uppskattat den uppdelning som gjort av kapitel om varje människa och om gudarna. Att det stört rytmen i boken tyckte istället någon.
De som uppskattar boken pratar om igenkänning, dråpligheter, egna tvångstankar och tro eller inte tro på kärleken. Vi skrattar åt att livet bland gudarna som inte skiljer sig nämnvärt från oss på jorden. Det är samma vassa armbågar, samma klantar och samma längtan efter att uppnå något.

De som inte uppskattat den lika mycket,tycker den är jobbig men pratar också om igenkänning. De tycker att det är för mycket onödiga ord utfyllnad helt enkelt. Någon hade också hittat ordspråk som inte var korrekta, vi sköt det ansvaret på översättaren..

En sak är vi rörande överens om, huvudpersonens "låtsaskompis" som dyker upp i nödsituationer, är helt klockren. Vi skrattar åt de analyser och samtal som förekommer dem emellan och åter är det igenkänning vi pratar om. Även om naturligtvis ingen i sällskapet erkänner att det har en clown på axeln.
Vi enas om att detta inte är en djupsinnig bok utan verklig förströelse, vad man tycker om den ligger hos läsaren att avgöra.

Inga kommentarer: