På liv och död : historien om Micke Dubois. av Niklas Bodell, Gitte Nilsson

//På natten den sista november 2005 somnade artisten, skådespelaren och småbarnspappan Micke "Svullo" Dubois för allra sista gången. Han tog sitt liv i ett cykelförråd - bara 46 år gammal. Ångesten blev till sist för svår. I nästan tio år var Gitte Nilsson sambo med Micke Dubois. Tillsammans har de tre barn. Gitte kände varenda skrymsle av Mickes hemlighet med depressionerna, ångesten och de förtvivlade ropen på hjälp.Tillsammans med journalisten Niklas Bodell berättar Gitte om glädjen, vreden och vanmakten. Om livet och lidandet med Den Stora Kärleken.
Om människan Micke Dubois.//

















Vi gav oss ikast med boken med väldigt olika tankar om huvudpersonen. Micke Dubois, Svullo. Somliga av oss uppskattade inte alls humorprogrammen, andra tyckte de var helt okej, någon hysterikt roliga. De flesta av oss, fick erkänn att Svullo och Micke Dubois, var en karaktär, de flöt ihop. Att se skillnad på privatperson och en spelad roll var genom mediabilden omöjligt.

Vad vil hon, tänkte vi nog först. Sambon, var det svartmåla? Göra honom till en martyr? Vältra sig i självömkan? Rensa ett dåligt samvete? Boken handlar om den sista tiden, vi kommer in sent i Mickes liv. Man förstår att det varit långa svarta perioder innan. Vi anar trasig barndom och funderar över, kombinationen, kändisskap, anabola, sprit, och familjeliv.

Självmord, själva ordet är laddat. Att då läsa om det så ärligt och utan skyddslappar som i den här boken, gör att det blir mycket tänkvärt. Livet de levde tillsammans var kort och hetsigt, många pubrundor och högt tempo. Samtidigt märks det att de aldrig känner varandra.

Boken väckte tankar om fördomar hos oss. Vi hittade egna fördomar, inte helt bekvämt! Kvinnan i hans liv t.ex. fick klä skott för att hon är ansvarslös och omogen. Vaddå bara blir med barn? gång på gång dessutom. Tar hon då inget ansvar? Fördomar såklart. Det borde varit hans ansvar lika mycket. Vi är överens om att man hade tankar om henne tack vare mediabilden.
Var och en av oss kunde känna igen andra par i sättet att leva. Sättet att må. Obehagligt och beklagligt. Som vanligt blev samtalen skiftande, öppna, ärliga och spontana. Märkligt att kan kan skratta och ha så roligt samtidigt som samtalen är djupa och seriösa.

Det blev ingen svartmålning. Inte heller någon glorifiering. Hon ville nog bara berätta.
Boken fick betyget klart läsvärd och vi var alla glada att vi fått den på listan. Vi insåg att den hade aldrig blivit läst annars.

Diskuterad 7 maj 2009